kickilina

jag antar att ingen är bra på det här.
det känns lite som att världen går under varje morgon man vaknar.
för när man byggt upp sin värld runt nån, när man byggt upp drömmar
och en framtid med någon, som helt plötsligt inte finns där längre, då
gör det jävligt ont. då trampas ju allt sönder och det känns som att man
inte har något liv kvar att leva om det inte är tillsammans med honom,
för att det suger.
men det blir väl bättre. man måste bara stå ut.
det är ganska svårt. faktiskt. man vill bara
vända blad, men än så länge är jag kvar på
samma sida. hoppas på att vakna på nästa,
varje morgon. 
 
i måndags kom sofie och emelie över och
i tisdags sov jag hos malin. i onsdags var
det förfest och utgång och det var nog lite
för tidigt för mig att dricka. jag fattar inte hur
jag gjrode det förra vintern. jag drack bort
det liksom. förträngde och söp. jag antar
att det är lättare när man är den som gör
slut. ett dåligt samvete är enklare att dämpa
med sprit än ren sorg och besvikelse. 
 
jag dansade med nån man halva kvällen
och han fick mitt nummer och smsade
senare. ringde nästa dag. jag svarade
inte. jag vill inte ha nån. jag vill inte röra
vid nån annan. han försökte få en puss
när klubben stängde och jag kutade därifrån. 
 
i torsdags gick jag och mamma på bio och
i fredags åkte jag iväg på läger. kom hem idag.
igår fick jag åka ifrån en stund, för att gå på
60årsfest och sjunga och äta smörgåstårta.
sen hade vi disco där ute på lägergården.
barnen var 10-11 och det var riktigt kul att
få bli påmind om hur man 'festade' innan
alkoholen kom in i bilden. 
 
idag kom jag hem och sov. sen kollade
jag och mamma på henrik schyffert-showen
men jag somnade efter en timme igen.
sen dess har jag suttit här. spelat storm
på pianot. skällt ut tim på msn för att han
smsade mig igår. det var ju dumt egentligen.
men jag blev så himla... jag vet inte. typ glad,
av att se hans namn på displayen. och så var
det diverse artighetsfraser och slutade med
att han hoppas vi kan vara vänner sen när
det gått ett tag. började gråta och gråter
fortfarande varje gång jag ser det i inkorgen.
men vad gör man? det går inte att övertala
nån om att han borde älska mig. jag måste
bara gråta färdigt och gå vidare.

det finns ju andra killar här i världen. och jag är bara 21.

min moster gifte sig tillexempel när hon var 48. 
 
 
 
för övrigt drar jag nog snart till dublin eller münchen på heltid.
i'm very excite!!!