kickilina

jag vet inte hur man gör. kan nån berätta för mig?
för jag vill bara att den här smärtan ska ta slut men
tårarna tycks aldrig ta slut. det är så mycket. det är
inte bara att vi skulle till grekland och finland i sommar
och att vi skulle åka till glasgow i höst och dekorera hans
nya rum tillsammans.

det är alla de där mornarna när jag skulle vakna i hans armar
och vara lycklig. alla nätter jag skulle somna i hans armar och
allt jag/vi drömde om, till och med att gifta oss och allt sånt.
två tre barn.
hur allt kändes övervinnerligt, trots avståndet. hur säker
jag var på att han var Han. Han som skulle bli gammal
med mig. Han som skulle göra mig lika lycklig vareviga
dag och ge mig den där känslan som ingen annan gett
mig. Den där unika känslan som inte går att få ner i ord,
men som gjorde det värt det, alla långa nätter utan varandra
och alla små bråk på msn och gud vet vad. Varje gång vi
var med varandra blev jag bara mer och mer övertygad,
och nu är allt förstört. borta. finito. helt jävla slut.
jag sa 'call me if you change your mind' innan jag gick
(inte för att jag trodde det men ändå)
och han sa 'i won't. don't wait for it'

Allt måste liksom börja om nu, jag står på ruta ett och jag
vet inte hur man gör. jag bara gråter, låtsas vara normal
och inte tänka på det, och sen gråter jag igen när jag är
ensam. Igår och idag vaknade jag klockan fem. Den senaste 
tiden har det varit hela kaos. Det började med att jag vaknade
halv tio två mornar, sen halv nio, sen sju, sen halv nio, sen sju, 
sen sex, nu fem och fem.. jag som ALLTID sover till minst halv
elva, som en stock. 
 
 
 
nu känns det bara som att jag aldrig mer ska skaffa pojkvän.
aldrig mer släppa in nån. aldrig mer älska nån såhär. det gör
så ont. allt gör så ont. det gör ont när jag lägger mig och ännu
ondare när jag vaknar igen. jag gråter i duschen och på väg
till bussen, utanför ica och vid matbordet.
jag trodde det var Han. jag trodde verkligen det var Han den här gången.