kickilina

idag är det lördag och igår tog jag på mig att jag skulle jobba idag,
för linnea ringde och frågade så snällt och samma sekund som jag
sa ja så ångrade jag mig men hade inte hjärta att säga nej.. så imorse
begav det sig igen halv sju... sen dess har jag bara sprungit framåt och
baklänges och runtomkring, det är ett himla liv på avdelningen men det
är kul! jag njuter av det och jag älskar mitt jobb. hellre att det är hetsigt än
att det blir långtråkigt. ikväll ska jag hem till mina föräldrar och slappna
av. imorgon är jag ledig, jag hoppas på att hitta några kompisar som
vill bada. på tisdag ska det tydligen bli 30grader och då såklart så jobbar
jag.. jobbar hela nästa vecka utom torsdag, det känns lite hårt. men två 
dagar slutar jag klockan två, tack och lov. 
 
idag fick jag en lapp i posten om att mina grejer har kommit..
det är alltså resten av mina grejer som tim har skickat. ska
hämta ut dem ikväll, på vägen hem till mina föräldrar.
pappa hämtar, flyttlådan väger ju x antal kg och är alldeles
för tung och stor för att tas på cykeln. vi får se hur det kommer
kännas att hämta ut den. det blir verkligen definitivt iom den.
när jag har fått den så måste vi ju, faktiskt, inte ha någonting mer
med varandra att göra.. jag har ingenting mer hos honom och
han har ingenting mer hos mig.

fel. jag har mitt hjärta hos honom.
om det vore lika enkelt att få tillbaka det,
att man bara kunde skicka alla känslor
med posten, för att komma över nån.
det vore nåt det.
blä.
inte kunde jag ana att det skulle bli så svårt,
att det skulle kännas så tungt varje dag, lite
som ett moln som förföljer en. mest på morgonen.
ofta försvinner det och man tror att det är borta men
sen vaknar man likförbannat nästa morgon med den
där tunga känslan och insikten om att det inte är vi
längre. insikten om hur naiv jag varit, hur kär jag varit,
hur långt jag faktiskt hade gått för honom, om det hade
behövts. det måste ju ha vart nåt speciellt, något unikt,
eftersom det kändes som det kändes och det var värt
det trots allt, trots avståndet trots att vi var så olika trots
att vi bråkade och var svartsjuka på varandra. det var nåt
speciellt.
men det finns inte längre. 
 
vi finns inte längre.
det är han och det är jag. på olika håll,
vi lever olika liv och vi har olika framtider,
långt isär, långt ifrån varandra.
jag skriver sånt här för att inse det själv,
för att förklara för mig själv att det är så det ÄR.
det är inte bara nån mardröm eller så, utan det
är verklighet. och det är dags att gå vidare.