kickilina

jag är liksom så bitter att jag blir bitter pga att jag är bitter.
för att jag är trött på att vara bitter egentligen. bittert. haha. fy fan.
 
vaknade upp och ville bara inte. grät i duschen och jag orkar
bara inte sakna honom längre. det har gått nästan sex veckor
sen vi gjorde slut. det har nästan gått två månader sedan vi
åkte tillsammans till sverige för att fira valborg tillsammans.
det känns som en evighet sen men samtidigt kunde det lika
gärna ha varit igår. det är så nära på nåt sätt, och så svårt att
inse att allt är annorlunda nu.

igår var det utgång som gällde. efter en dag av jobb från sju till fyra. förfest från
sex till tio, sen utgång till ett på natten. promenerade hem med diako som var i
stan, han var dock nykter så han hade kul åt mig som var långt ifrån nykter.
först grät jag som ett barn på krogen också, för jag och leah sa hejdå.. hon åker
hem imorgonbitti hem till kalifornien... sjukt sorgligt.
 jag är inge vidare på det här med att säga hejdå, det blir som en
begravningsstämning över mig de få gångerna jag säger hejdå
till nån man vet att man kanske aldrig mer träffar. leah är nog det
konkretaste exemplet på någon som kommit mig riktigt nära, och
som försvinner på det sättet. långt långt. visst kan vi snacka på skype.
men det blir aldrig samma sak.

när vi kom hem åt jag ett paket nudlar och däckade i sängen med kläderna
på. när jag vaknade var allt bara jobbigt och fel. nu blir det vit vecka for sure.
nästa vecka också, eftersom jag jobbar alla dagar utom torsdag.
sen cyklade jag till jobbet och fick annat att tänka på. det var bra.
 
jag vet inte hur lång tid det ska ta att komma över nån, och jag vet inte
om jag ska oroa mig för mig själv som är så långt ifrån det trots att det
gått ett bra tag redan.. om jag kanske behöver terapi eller nåt. har hört
om så många som blivit deprimerade när de gjort slut med sin kära/käre
att jag är lite uppskrämd av det antar jag. vill ju inte bli deprimerad, speciellt
inte på sommaren när allt egentligen är underbart. jag önskar bara att jag
kan vakna lite oftare utan att han är min första tanke. och att jag ska somna
lite oftare utan att tänka på honom så mkt att det blir svårt att sova. det är fan
inte lätt.

jag hatar den här känslan av bitterhet som vuxit fram inom mig. hur jag
liksom blir bitter av allt, hur jag nästan blir förbannad på killar som kommer
fram och vill snacka och flirta, för jag vet att de inte är lika bra, de kommer
aldrig vara som han och de kommer aldrig få mig att få den där känslan
som jag bara fått av honom. jag saknar den känslan. det är nån blandning
av trygghet, fascination, värme, bekräftelse... lycka helt enkelt. en sån konkret
känsla av det. jag vet inte hur han gjorde det men jag hoppas att jag kommer
hitta det igen..
jag går och lägger mig nu, och hoppas på en bättre dag imorgon.