kickilina

What if there was no light.
Nothing wrong, nothing right.
What if there was no time?
And no reason or rhyme?
What if you should decide
That you don't want me there by your side.
That you don't want me there in your life.

What if I got it wrong?
And no poem or song..
Could put right what I got wrong,
Or make you feel I belong
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life.

Oooooh, that's right
Let's take a breath, jump over the side.
Oooooh, that's right
How can you know it if you don't even try?
Oooooh, that's right

Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life.
That you don't want me there by your side.

Oooooh, that's right
Let's take a breath jump over the side.
Oooooh, that's right
How can you know it when you don't even try?
Oooooh, that's right

Oooooh, that's right
Let's take a breath jump over the side
Oooooh, that's right
You know that darkness always turns into light
Oooooh, that's right.. 
 
 
 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
jag vet inte om det går att beskriva i ord
hur trött jag är på att gråta. hur trött jag är på att
ALLT ska påminna om honom och hur han snirklar
sig in i de mest oväntade situationer. jag bäddar en
säng på jobbet och helt plötsligt, i mina tankar, är vi
på dansgolvet och jag ler som aldrig förr. sen pang,
PANG. borta. det är lögn. det är inte så. det är inte
så längre. det kommer inte vara så igen. 
jag hämtade ut grejerna igår, de sista som han sänt 
mig. 20-30 kg kläder och väskor som jag lämnat hos 
honom. och ett brev. det låg högst upp och jag slet upp
lådan trots att jag hade bråttom till badet, för jag visste 
det nästan. att det skulle ligga ett brev där. det kändes...
ganska bra. att läsa det. closure. kanske. kanske lite.
avslut. när jag har läst det tillräckligt många gånger (har 
bara läst det en gång än så länge. är lite rädd för att det 
ska kännas svårare andra gången) så kanske det är 
starten på nåt nytt. nåt bra. så känns det. jag ska inte säga 
att det blir mitt 'första steg' för så kort har jag inte kommit. 
det blir kanske mitt tionde steg. en milstolpe, ett lite större 
steg. avslut. closure. 

jag har varit singel i snart åtta veckor. åtta veckor. det känns 
som att tiden har flugit förbi, men samtidigt har jag nog aldrig 
vart med om åtta LÅNGSAMMARE helvetesveckor. konstigt. 
just nu känns det som att jag ska vara singel föralltid. allt 
efter det här kommer kännas så jävla.. värdelöst. nu ska 
jag inte bli kär igen innan jag träffar mr right och jag ska 
ALDRIG mer behöva lida de här satans jävla göra-slut-faserna 
för det är ett helvete och jag orkar inte. jag vill inte. hejdå kärlek 
på ett tag. jag ska fokusera på mig. det är bra. men det är svårt. 

jag älskar mitt jobb. det räddar mig just nu. jag älskar
varenda en av de rynkiga små tanterna. på helgerna
är det lugnt, idag sov en av dem med huvudet på min
arm i soffan, i kanske en kvart. jag har ett bra jobb, jag
får närhet och uppskattning och jag får betyda något.

idag när jag hade en stund över satt jag med en tant inne
på sitt rum, vi tittade tillsammans på hennes fotoalbum
och jag blev lite ledsen. kvinnan på bilderna var en snygg
jävel, en riktig 90tals-brutta i 50årsåldern, snygga kläder
och otroligt stort leende, rouge på kinderna och blåa stora ögon.
och så hon.. som satt brevid mig. en avmagrad gråhårig tant, på
bara några år över 60. så nergången i sin alzheimer att hon inte
kunde hålla i fotoalbumet, inte fokusera på bilderna, jag fick hela
tiden peka och visa annars förstod hon inte ens att det jag
höll i var en fotobok. inget smink. hon skrattade ibland men
visste knappt vad hon skrattade åt och stammade fram några
halva ord som svar när man frågade henne något. så är det.
men jag visade såklart inte att jag blev lite ledsen. jag skojade 
på och hon skrattade ibland. vi lyssnade på abba och hon sjöng 
med litegrann, då blev jag glad på riktigt. musik kan göra underverk. 
visst är det knäppt att hon som knappt känner igen sina egna barn 
ändå kan sjunga med till både abba och cornelis wreeswijk, vissa 
hela meningar, mest enstaka ord och nynnande dock. 
jag tycker att det är intressant. så fort jag har en tid över brukar 
jag sitta med henne inne på hennes rum och lyssna på musik. 
ibland när hon är på bra humör kan hon prata i sammanhängande 
meningar, då blir jag glad. 
 
 
nu är det sovdags, imorgon är det ännu en jobbdag. 
det här blev jävligt långt, antar att ingen läst igenom hela skiten. 
men jag har fått ur mig lite iaf!