kickilina

igår hade vi serious talk, denna gången med pappan också.
de frågade först hur allt kändes och jag försökte att förmildra hur
mkt jag ogilar det, och sa att jag börjar vänja mig osv. hade en
bra dag igår med tim, så var på bra humör. men sen började de
säga en massa olika saker som jag inte höll med om och så lät
de mig inte få en syl i vädret. när jag sa nånting skjöts det undan
och sopades under mattan på två sekunder.
jag grät efter vårt samtal, pratade i över en timme med min mamma
(= världens bästa mamma!!) och bestämde mig för att byta familj.
den här familjen bryter bara ner mig, de är inte intresserad av mig
som person och det jag säger är ingenting värt för dem. för allt
handlar om dem. jag måste ha självrespekt nog att se att jag är
värd att bli behandlad bättre. för det är jag verkligen. jag letar nya
familjer för fullt.
har inte sagt nåt till dem än men såg på au pair world att de ändrat
sin profil till (istället för att leta från nästa vår och framåt till) att söka
från maj och framåt. så det känns ju inte som att det där de babblade
om att vi skulle försöka mera var riktigt äkta heller. jag sa ingenting,
de tog för givet att jag ville stanna kvar. de tog för givet att jag vill få
bättre kontakt med deras bortskämda skitungar och att det bara
är ett missförstånd att jag inte vill vara en del av deras äckliga familj.
men så är det ju inte. jag gillar dem inte. jag har gjort allt städjobb
som står på mitt schema, jag har gjort frukost klockan sju varje jävla
morgon och jag har tagit barnen till och från skolan. jag gör mitt jobb
och på min fritid vill jag gärna vara så långt härifrån som möjligt.
det gillar inte dem. de förstår det inte alls och de började prata om
hur de vill lära känna mig. men kring deras matbord är det -skriker
högst lyssnas på- och jag tänker inte börja skrika om mig själv.

är de intresserade får de fråga, och det har de inte gjort än sålänge.
jag har låtsats vara så jävla intresserade om allt de pratar om
(vid matborden går 99% av konversationerna om hur barnens
kompisar är. barnen snackar skit om olika saker som deras
kompisar eller ovänner gjort i skolan och föräldrarna flippar in
kommentarer, menade till varandra och mig typ som att 'but she's
such a cute girl, eventhough she pulled emmas hair, you should
see her face, she's a real beauty' eller 'she's fat and so are her
parents. but she's nice though'
låter det som sympatiska människor? om jag skulle säga
en enda mening som de här barnen säger, om nån i min
klass eller så, så skulle min mamma be mig att ge dem
en chans, att det förmodligen är en trevlig person när man
väl lär känna den' istället för att, som dessa föräldrar säga
'ja, hon är ju inte riktigt frisk, och vet ni vad jag hörde om
hennes mamma...' osv osv.
 
och så har jag blivit magsjuk. har sprungit mellan sängen och
toaletten hela dan. hurra! fy fan. skrev till mamman tidigare
(har inte sett nån av dem på hela dan) och frågade om de
hade nån maglugnande men hon har inte svarat. trevlig tjej!
vet inte om de är hemma, om de lagar mat eller vad som
händer.
maria kommer hit ikväll, vi ska se på film. ska bli kul.
hon är min favoritkompis här.
och tim kommer hit inatt, på hemväg från
den haag där han ska på inflyttningsfest :)
 
imorgon ska jag fan vara frisk :) ska duscha och ta tag
i mitt liv snart.