hehehehe
Alliansen lilla. När ska vi bli av med er?
och min nyfunna favorit:
Stressigt sommarlov
Nu var det hela tio dagar sedan jag senast skrev.
Jag mår iaf bra, för er som undrar, och jag jobbar
på för fullt. Fick lite beröm på jobbet häromdagen
vilket verkligen kändes bra. Nu är jag ledig tre dagar
i sträck vilket är ovanligt. Igår hade jag och sebbe
guitar hero-kväll och idag kom ellen över och drack
vin på balkongen. sen cyklade jag hem till päronen
och gjorde kladdkaka.
Det har blivit fel med min lön pga strul med timlistorna,
så jag fick inte mina knappa 2000 som jag skulle få för
de två passen jag hade i maj, utan får dem istället till
nästa lön. Detta betyder att jag förmodligen kommer
bosätta mig hos päronen i några veckor när lena kommit
tillbaka och vill ha tillbaka lägenheten jag vaktar. Jag har
helt enkelt inte råd att hänga i korridoren eftersom jag
inte har pengar till mat :P Dessutom var jag upp dit idag
och hela trapp-huset luktar gamla sopor. Riktigt vidrigt!
Jahaja sen var det inte så mkt mer, för nu måste jag sova.
Tänkte försöka gå upp innan den sjuka värmen slår till
imorgonbitti så jag hinner få mig iaf en liten joggingtur i
skogen utan att svettas ihjäl på kuppen.. Igår var det
jobbigt!
Fick inte med mig nån mobilladdare btw, ifall ni undrar
varför mobilen varit avstängd hela kvällen och hela
natten är det för att spara batteri.
HEJDÅRÅ!
Jag mår iaf bra, för er som undrar, och jag jobbar
på för fullt. Fick lite beröm på jobbet häromdagen
vilket verkligen kändes bra. Nu är jag ledig tre dagar
i sträck vilket är ovanligt. Igår hade jag och sebbe
guitar hero-kväll och idag kom ellen över och drack
vin på balkongen. sen cyklade jag hem till päronen
och gjorde kladdkaka.
Det har blivit fel med min lön pga strul med timlistorna,
så jag fick inte mina knappa 2000 som jag skulle få för
de två passen jag hade i maj, utan får dem istället till
nästa lön. Detta betyder att jag förmodligen kommer
bosätta mig hos päronen i några veckor när lena kommit
tillbaka och vill ha tillbaka lägenheten jag vaktar. Jag har
helt enkelt inte råd att hänga i korridoren eftersom jag
inte har pengar till mat :P Dessutom var jag upp dit idag
och hela trapp-huset luktar gamla sopor. Riktigt vidrigt!
Jahaja sen var det inte så mkt mer, för nu måste jag sova.
Tänkte försöka gå upp innan den sjuka värmen slår till
imorgonbitti så jag hinner få mig iaf en liten joggingtur i
skogen utan att svettas ihjäl på kuppen.. Igår var det
jobbigt!
Fick inte med mig nån mobilladdare btw, ifall ni undrar
varför mobilen varit avstängd hela kvällen och hela
natten är det för att spara batteri.
HEJDÅRÅ!
hmmm
En mycket märklig grej hände igår. Jag skrev ett långt inlägg och
la upp det. Men idag när jag loggade in så var mitt inlägg spårlöst
försvunnet. Var det nån som hann läsa det innan det försvann? Eller
försvann det redan när jag tryckte på publicera? Mycket märkligt,
speciellt eftersom utkasten brukar sparas automatiskt då och då
medan man skriver.. Någon kanske skojar med mig?
Jag gör lite allt möjligt när jag är ensam. Tar långa duschar,
yogar, sitter och stirrar, ser film, lagar mat, sitter vid datorn
eller tar joggingturer. Det är min tid, och jag älskar den.
Jag har festat tisdag torsdag fredag lördag och jag tyckte det
var skitkul, då. Men det känns som att jag kommit vidare.
Jag antar att jag växte upp i Dublin. På gott och ont, för vissa
vänner jag hade när jag åktehärifrån, har jag inte längre något
gemensamt med, men till andra har banden bara växt. Man inser
vilka som är ens verkliga vänner och vilka man bara haft som
party-vänner eller bekanta. Jag är så himla glad, att jag åkte till Dublin.
Att jag har fått se allt det jag sett, både bra och dåligt. Men kanske,
framförallt, för att jag fick växa upp och äntligen bli en av dem
som inte är rädda för ensamheten, utan gör den till sin ibland.
la upp det. Men idag när jag loggade in så var mitt inlägg spårlöst
försvunnet. Var det nån som hann läsa det innan det försvann? Eller
försvann det redan när jag tryckte på publicera? Mycket märkligt,
speciellt eftersom utkasten brukar sparas automatiskt då och då
medan man skriver.. Någon kanske skojar med mig?
Jajjja. Hur som helst. Inlägget handlade om behovet av ensamhet,
som är något relativt nyfunnet för mig. Det är först de senaste åren
jag har utvecklat ett sådant behov, och börjat njuta av att kunna
vara bara för mig själv. Jag är glad för det, det är en skön befrielse
från sällskapssjukan jag led av i många många år. Det är frihet
att kunna njuta av ensamhet och ha den som en vän istället för
en fiende. De flesta verkar ha ett behov av ensamhet, och jag var
alltid avundsjuk på dem som kunde ha det när jag själv inte hade
det och inte förstod mig på det. Men jag antar att det är en del i
att växa upp. En del i att vara människa. Att vara självständig,
att kunna njuta ensamheten istället för att fly den.
som är något relativt nyfunnet för mig. Det är först de senaste åren
jag har utvecklat ett sådant behov, och börjat njuta av att kunna
vara bara för mig själv. Jag är glad för det, det är en skön befrielse
från sällskapssjukan jag led av i många många år. Det är frihet
att kunna njuta av ensamhet och ha den som en vän istället för
en fiende. De flesta verkar ha ett behov av ensamhet, och jag var
alltid avundsjuk på dem som kunde ha det när jag själv inte hade
det och inte förstod mig på det. Men jag antar att det är en del i
att växa upp. En del i att vara människa. Att vara självständig,
att kunna njuta ensamheten istället för att fly den.
Jag gör lite allt möjligt när jag är ensam. Tar långa duschar,
yogar, sitter och stirrar, ser film, lagar mat, sitter vid datorn
eller tar joggingturer. Det är min tid, och jag älskar den.
Särskilt när jag är lite ledsen, så njuter jag av att få vara ensam.
Få tid att andas, tänka. Ibland tycka synd om mig själv, ibland
trösta mig själv. Jag har inte längre samma behov av att prata
av mig med allt och alla, och vara på allt som händer. Jag går
på fest om jag har lust, stannar hemma om jag har lust. Har inte
alls, längre, den där sprithetsen som är så utbredd i uppsala. Fest
hit och fest dit. Helst ska man festa hela tiden och gör man inte
det är man tråkig. Jag har varit med i det där spelet.
Få tid att andas, tänka. Ibland tycka synd om mig själv, ibland
trösta mig själv. Jag har inte längre samma behov av att prata
av mig med allt och alla, och vara på allt som händer. Jag går
på fest om jag har lust, stannar hemma om jag har lust. Har inte
alls, längre, den där sprithetsen som är så utbredd i uppsala. Fest
hit och fest dit. Helst ska man festa hela tiden och gör man inte
det är man tråkig. Jag har varit med i det där spelet.
Jag har festat tisdag torsdag fredag lördag och jag tyckte det
var skitkul, då. Men det känns som att jag kommit vidare.
Jag antar att jag växte upp i Dublin. På gott och ont, för vissa
vänner jag hade när jag åktehärifrån, har jag inte längre något
gemensamt med, men till andra har banden bara växt. Man inser
vilka som är ens verkliga vänner och vilka man bara haft som
party-vänner eller bekanta. Jag är så himla glad, att jag åkte till Dublin.
Att jag har fått se allt det jag sett, både bra och dåligt. Men kanske,
framförallt, för att jag fick växa upp och äntligen bli en av dem
som inte är rädda för ensamheten, utan gör den till sin ibland.
Kyckling på fredag vad var det jag sa
45 klarade tentan.
54 failade.
Känns inte värt att deppa ihop över, liksom.
Bakade tårta igår. Blev gott. Kan inte sluta äta och har inte
joggat på tre veckor. Haha. Jag kommer bli tjock. Imagine that.
Har just sett Black swan (skitläskig, se den inte ensamma!!) och
nu ska jag se Limitless. Imorgon ska jag på utflykt med päronen.
Det lutar åt att det bara blir till båten, men kul ändå. Vad som helst
är bättre än att deppa hemma i soffan.
Jag måste fan ta mig samman snart, ta tag i mitt liv, typ. Göra nåt
annat än att gråta och stirra. Men inte än. Just nu får det vara som det är.
Jag orkar inte stressa eller förtränga. Det får vara. Det får ta sin tid.
Jag intalar mig att om man sörjer ordentligt kommer man över det ordentligt.
Får nytt syre när tårarna tagit slut.
Och de borde ta slut snart, blir fan uttorkad omdet ska fortsätta såhär.
Antar att det är extra svårt när man inte kan se och förstå anledningen
att det blev som det blev. Jag har iaf lärt mig en sak: jag ska aldrig mer
dejta nån som har dåligt självförtroende.
Man lär sig av sina misstag och det här var mer påtagligt än många
andra dumma saker jag gett mig in på. Haha. Hela konceptet kärlek
liksom. Så jävla urlakat och värdelöst. Meningslöst öppnande
av sin egen person, för att någon annan ska få trampa på den.
Spotta på en. Kasta en i papperskorgen när man vågat visa sina
svagaste sidor, i tillit. Man öppnar upp sitt eget bröst, blottar sitt hjärta,
för att någon annanska få dra det ur en och hålla det antingen för hårt
eller slänga bort det. Och om man skulle hitta någon att vara
lycklig med så dröjer det inte länge förens det förstörs och
den personen är lycklig med någon annan istället, tex. en
gammal barndomsvän som man får ångra bittert att man
nånsin kallat för vän. Ungefär så. Självdestruktivitet, är
vad det är, "Kärlek". En boja kring ens fötter, en snedvridning
av alla ens tankar. Förstoring av små problem och hormoner
som går överstyr och inte kan kontrolleras ens med förnuftets
hjälp. Tillit till en annan människas ord som uppenbarligen lika
lätt kan vara lögner, fastän de känns så verkliga och verkar så
sanna.
Och ja, jag är bitter. Jag får vara bitter. Det är min
blogg och jag får vara hur jävla bitter jag vill. HAH.
Sverige
Ända sen min farmor dog i julas så har jag blivit dålig på att gråta.
Jag grät så mycket då att det kändes som att jag grät för ett helt
år. Även när jag blivit upprörd och ledsen av olika anledningar sedan
dess, så har jag svalt känslan eftersom att den gör så ont. Det tar så
mycket energi att gråta och det genererar så mycket självömkan på nåt sätt.
Tills de senaste två veckorna.
Jag trodde, tills dess, att jag hade hittat något att hålla fast vid, och så blev
jag bortkastad som en gammal smutsig vante. För att klargöra för er som
inte redan vet det här, så hittar jag mycket sällan människor att tycka
om. Speciellt killar, som jag vågar tycka om tillräckligt för att bli kär i.
Jag har hållt mig ifrån sånt där (kärlek, inte killar) i två år och de senaste
två veckorna åter insett vad jag hade för anledning att avskärma mig från
den. Kärlek gör ont. Det är sanningen. Och ja, man blir förbittrad och jag
vill inte vara bitter. Jag har haft anledning att gråta de senaste två
veckorna men inte gjort det alls så mycket som jag nog hade behövt. Helt
enkelt för att jag varken haft tid, energi eller lust att ge det den tid som krävs.
Men som min finaste jennie sa häromdan: man måste ta tjuren vid hornen,
annars kommer sånt där och biter en i rumpan efter några månader
när man som minst anar det.
Så jag gråter. till Terry Pratchetts dokumentär Choosing to die
och till den här:
klyschigt, indeed. patetiskt? kanske lite. men just nu spelar det
fan ingen roll. Jag måste kunna leva normalt och för att göra det
måste jag våga gråta igen, annars kommer jag gå runt som en
vandrande zombie snart, och det kommer inte göra någon något
gott.
oh and again, jag svarar inte på telefon, bara så ni vet.
jag orkar inte med konceptet och dessutom jobbar jag för mycket
för att hinna umgås de närmsta veckorna ändå. oroa er inte, jag klarar mig.
som irländarna säger: ahhh, I'll be fine!
Dublin
Dricker pints pa mysiga pubar, sjunger kareoke med
finnar och norrman, dricker vin med malin och gav,
leker med alexander och amelie. battre an sahar kan
det val knappast bli.
men det ar nagot som saknas och pa nagot satt kanns
det lite overkligt att jag ar har, att jag fortsatter livet som
om inget hade hant, trots att allt ar sa annorlunda nu.
sommaren kommer inte alls bli som jag forvantat mig.
allt ar, mitt i allt detta umgange, denna narhet och de roliga
sakerna jag hittar pa, fortfarande ensamhet.
sa jo, battre an sahar, skulle det kunna vara.
men man ska inte klaga. ensamhet ar bara en kansla,
det ar verkligen inte fakta, inte for mig, inte just nu,
och det gar over.
London
Jag lever! Jag overlever! Alla ni fina som oroar er for mig kan
sluta med det. Jag overlever och jag har valt att gora juice av
citronen istallet for att bita i den. Eller hur man sager. Jag
aventyrar och jag gillar det, faktiskt. Igar var arets varsta
dag so far, grat hela tagresan till london och flera timmar dartill
pa stationen och bussen och till slut i sangen nar jag kommit
fram. men idag insag jag att jag ar i london. jag maste gora
det basta av situationen. jag har akt underground och
overground och sestt mig omkring och shoppat tills jag nastan
svimmade. och fatt massage. det var jag vard. har:
http://uk.westfield.com/london/stores/
det var en bra heldag. idag ska jag tydligen dela rum med nan
annan svensk sa hoppas pa att det ar nan schysst som man
kanske kan ta en pubrunda med eller sa.
imorgon vet jag inte vad jag hittar pa, men jag aker ju forst sent
pa kvallen sa det blir val en battur eller nat annat kul. Jag orkar
inte grata mer. Precis som for dryga tva ar sen har jag lovat
mig sjalv att aldrig mer bli kar. det AR inte vart det. det tar hundra
miljoner ar att hitta nagon som man tror ar vard att vara kar i
och sen fuckas allt upp till slut anda, antingen blir man bortkastad
som en gammal anvand vante eller sa forsvinner det man trodde
att man kande for att man borjar bli tagen for given eller tar nagon
annan for given. det ar hemskt. faktiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=flQ8XJDIFGc
sluta med det. Jag overlever och jag har valt att gora juice av
citronen istallet for att bita i den. Eller hur man sager. Jag
aventyrar och jag gillar det, faktiskt. Igar var arets varsta
dag so far, grat hela tagresan till london och flera timmar dartill
pa stationen och bussen och till slut i sangen nar jag kommit
fram. men idag insag jag att jag ar i london. jag maste gora
det basta av situationen. jag har akt underground och
overground och sestt mig omkring och shoppat tills jag nastan
svimmade. och fatt massage. det var jag vard. har:
http://uk.westfield.com/london/stores/
det var en bra heldag. idag ska jag tydligen dela rum med nan
annan svensk sa hoppas pa att det ar nan schysst som man
kanske kan ta en pubrunda med eller sa.
imorgon vet jag inte vad jag hittar pa, men jag aker ju forst sent
pa kvallen sa det blir val en battur eller nat annat kul. Jag orkar
inte grata mer. Precis som for dryga tva ar sen har jag lovat
mig sjalv att aldrig mer bli kar. det AR inte vart det. det tar hundra
miljoner ar att hitta nagon som man tror ar vard att vara kar i
och sen fuckas allt upp till slut anda, antingen blir man bortkastad
som en gammal anvand vante eller sa forsvinner det man trodde
att man kande for att man borjar bli tagen for given eller tar nagon
annan for given. det ar hemskt. faktiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=flQ8XJDIFGc
