hmmm
En mycket märklig grej hände igår. Jag skrev ett långt inlägg och
la upp det. Men idag när jag loggade in så var mitt inlägg spårlöst
försvunnet. Var det nån som hann läsa det innan det försvann? Eller
försvann det redan när jag tryckte på publicera? Mycket märkligt,
speciellt eftersom utkasten brukar sparas automatiskt då och då
medan man skriver.. Någon kanske skojar med mig?
Jag gör lite allt möjligt när jag är ensam. Tar långa duschar,
yogar, sitter och stirrar, ser film, lagar mat, sitter vid datorn
eller tar joggingturer. Det är min tid, och jag älskar den.
Jag har festat tisdag torsdag fredag lördag och jag tyckte det
var skitkul, då. Men det känns som att jag kommit vidare.
Jag antar att jag växte upp i Dublin. På gott och ont, för vissa
vänner jag hade när jag åktehärifrån, har jag inte längre något
gemensamt med, men till andra har banden bara växt. Man inser
vilka som är ens verkliga vänner och vilka man bara haft som
party-vänner eller bekanta. Jag är så himla glad, att jag åkte till Dublin.
Att jag har fått se allt det jag sett, både bra och dåligt. Men kanske,
framförallt, för att jag fick växa upp och äntligen bli en av dem
som inte är rädda för ensamheten, utan gör den till sin ibland.
la upp det. Men idag när jag loggade in så var mitt inlägg spårlöst
försvunnet. Var det nån som hann läsa det innan det försvann? Eller
försvann det redan när jag tryckte på publicera? Mycket märkligt,
speciellt eftersom utkasten brukar sparas automatiskt då och då
medan man skriver.. Någon kanske skojar med mig?
Jajjja. Hur som helst. Inlägget handlade om behovet av ensamhet,
som är något relativt nyfunnet för mig. Det är först de senaste åren
jag har utvecklat ett sådant behov, och börjat njuta av att kunna
vara bara för mig själv. Jag är glad för det, det är en skön befrielse
från sällskapssjukan jag led av i många många år. Det är frihet
att kunna njuta av ensamhet och ha den som en vän istället för
en fiende. De flesta verkar ha ett behov av ensamhet, och jag var
alltid avundsjuk på dem som kunde ha det när jag själv inte hade
det och inte förstod mig på det. Men jag antar att det är en del i
att växa upp. En del i att vara människa. Att vara självständig,
att kunna njuta ensamheten istället för att fly den.
som är något relativt nyfunnet för mig. Det är först de senaste åren
jag har utvecklat ett sådant behov, och börjat njuta av att kunna
vara bara för mig själv. Jag är glad för det, det är en skön befrielse
från sällskapssjukan jag led av i många många år. Det är frihet
att kunna njuta av ensamhet och ha den som en vän istället för
en fiende. De flesta verkar ha ett behov av ensamhet, och jag var
alltid avundsjuk på dem som kunde ha det när jag själv inte hade
det och inte förstod mig på det. Men jag antar att det är en del i
att växa upp. En del i att vara människa. Att vara självständig,
att kunna njuta ensamheten istället för att fly den.
Jag gör lite allt möjligt när jag är ensam. Tar långa duschar,
yogar, sitter och stirrar, ser film, lagar mat, sitter vid datorn
eller tar joggingturer. Det är min tid, och jag älskar den.
Särskilt när jag är lite ledsen, så njuter jag av att få vara ensam.
Få tid att andas, tänka. Ibland tycka synd om mig själv, ibland
trösta mig själv. Jag har inte längre samma behov av att prata
av mig med allt och alla, och vara på allt som händer. Jag går
på fest om jag har lust, stannar hemma om jag har lust. Har inte
alls, längre, den där sprithetsen som är så utbredd i uppsala. Fest
hit och fest dit. Helst ska man festa hela tiden och gör man inte
det är man tråkig. Jag har varit med i det där spelet.
Få tid att andas, tänka. Ibland tycka synd om mig själv, ibland
trösta mig själv. Jag har inte längre samma behov av att prata
av mig med allt och alla, och vara på allt som händer. Jag går
på fest om jag har lust, stannar hemma om jag har lust. Har inte
alls, längre, den där sprithetsen som är så utbredd i uppsala. Fest
hit och fest dit. Helst ska man festa hela tiden och gör man inte
det är man tråkig. Jag har varit med i det där spelet.
Jag har festat tisdag torsdag fredag lördag och jag tyckte det
var skitkul, då. Men det känns som att jag kommit vidare.
Jag antar att jag växte upp i Dublin. På gott och ont, för vissa
vänner jag hade när jag åktehärifrån, har jag inte längre något
gemensamt med, men till andra har banden bara växt. Man inser
vilka som är ens verkliga vänner och vilka man bara haft som
party-vänner eller bekanta. Jag är så himla glad, att jag åkte till Dublin.
Att jag har fått se allt det jag sett, både bra och dåligt. Men kanske,
framförallt, för att jag fick växa upp och äntligen bli en av dem
som inte är rädda för ensamheten, utan gör den till sin ibland.
Kommentarer
Trackback
