Sverige
Ända sen min farmor dog i julas så har jag blivit dålig på att gråta.
Jag grät så mycket då att det kändes som att jag grät för ett helt
år. Även när jag blivit upprörd och ledsen av olika anledningar sedan
dess, så har jag svalt känslan eftersom att den gör så ont. Det tar så
mycket energi att gråta och det genererar så mycket självömkan på nåt sätt.
Tills de senaste två veckorna.
Jag trodde, tills dess, att jag hade hittat något att hålla fast vid, och så blev
jag bortkastad som en gammal smutsig vante. För att klargöra för er som
inte redan vet det här, så hittar jag mycket sällan människor att tycka
om. Speciellt killar, som jag vågar tycka om tillräckligt för att bli kär i.
Jag har hållt mig ifrån sånt där (kärlek, inte killar) i två år och de senaste
två veckorna åter insett vad jag hade för anledning att avskärma mig från
den. Kärlek gör ont. Det är sanningen. Och ja, man blir förbittrad och jag
vill inte vara bitter. Jag har haft anledning att gråta de senaste två
veckorna men inte gjort det alls så mycket som jag nog hade behövt. Helt
enkelt för att jag varken haft tid, energi eller lust att ge det den tid som krävs.
Men som min finaste jennie sa häromdan: man måste ta tjuren vid hornen,
annars kommer sånt där och biter en i rumpan efter några månader
när man som minst anar det.
Så jag gråter. till Terry Pratchetts dokumentär Choosing to die
och till den här:
klyschigt, indeed. patetiskt? kanske lite. men just nu spelar det
fan ingen roll. Jag måste kunna leva normalt och för att göra det
måste jag våga gråta igen, annars kommer jag gå runt som en
vandrande zombie snart, och det kommer inte göra någon något
gott.
oh and again, jag svarar inte på telefon, bara så ni vet.
jag orkar inte med konceptet och dessutom jobbar jag för mycket
för att hinna umgås de närmsta veckorna ändå. oroa er inte, jag klarar mig.
som irländarna säger: ahhh, I'll be fine!
Kommentarer
Trackback
