2.2
Skriver en gång till idag för imorgon tänker jag stänga av internet på mobilen. Det kostar ju 79kr varje dag jag har det påslaget. Ska även vara på språng imorgon så kommer nog inte använda mig av hostelets wifi. Ikväll har jag käkat indisk mat (sjukt god var den) gratis och bekantat mig med mina rumskamrater. Alla är supertrevliga!
Imorgon ska jag promenera i gamla stan, se den kända kyrkan och kanske gå på stadsmuseum. Sen ska jag nog gå och shoppa (fick ju så mkt shoppingtips på gayklubben!) folk ska upp tidigt imorgon och vi ska redan lägga oss, har skvallrat/jämfört våra länder osv osv i flera timmar och spelat spel. Det är tre tyskar, en från taiwan och en från Japan! Hur trevligt som helst.
Jag har nu nästan helt bestämt mig för att skippa München. Fabian tjatade på telefon på att jag ska stanna här så vi kan hänga om kvällarna när han har jobbat klart i Berlin och det vore helt klart asroligt men jag ska såklart också se andra städer.. Funderar på mindre städer jag blivit tipsad om(mindre än München alltså) såsom Heidelberg, Bamberg, Stuttgart, Freiburg eller Rothenburg. Beslutsångesten är total och jag skjuter som vanligt på beslutet så länge som möjligt. Haha! Tar det sen helt enkelt, hehe. Tschüss!
Die zweite Tage
Hello! Jag har festat hela natten och vet knappt var jag ska börja! Är så seg i kroppen att det tog mig över en timme att fixa i ordning och äta frukost, haha. Helt oorganiserad! Here it goes:
Nervös, vackerfixad och dann tog jag mig utanför dörren. Till gayklubben stod dörren vidöppen och där satt det bara en gubbe. Jag gick in och köpte mig en öl. Pratade lite med bartendern som var väldigt trevlig och så småningom kom fler och fler av hans vänner, blev introducerad och började prata mest med en blond kille som hette Fabian. Fabian är bartenderns flirt och han bor egentligen i Berlin. Han kommer hit på helgerna för att han är kär. Fintrå?!
Iaf han satte på en musik på sin mobil, stoppade hörlurarna i mina öron och sa med en ledsam ton att bandet jag lyssnade på spelar just nu, i Dresden. Jag frågade om han inte skulle dit och han sa att han inte ville gå själv så två sekunder senare var det bestämt; vi skulle dit! Vi var tvungna att springa genom halva staden och satt med hundratals andra som inte heller hade biljetter. Vi satt i gräset och på andra sidan ån var alla Dresdens finaste och äldsta byggnader! Vilken kväll! Musiken var underbar, Fabian en helt underbar gosse och jag kunde inte sluta tänka på att det inte kan bli bättre än just så, just där.
Efter konserten gick vi tillbaka och festade vidare på klubben, den var liten men mysig! Vi blev bjudna på körsbärsshots som smakade saft av Fabians flirt Erik(bartendern). Jag skämde ut mig och antog att folk var gay(frågade två 30-åriga män om de var gifta...oops) haha och sen hakade vi på ett litet gäng till ett annat ställe. Vi ville dock inte lägga pengar på taxi OCH inträde så vi promenerade hela vägen. Vi fick med oss en till gosse som var supergay och hur rolig som helst. På vägen träffade vi en av Fabians kompisar, det var skitkul han åker runt i olika städer på marknader osv, och har en projektor i sin lilla husvagn, dit bjöd han in oss ikväll för å kolla på gratis film och käka popcorn om vi vill. Det var seriöst hur coolt som helst, det var liksom soffor i två rader och sen en projektor och såna där vinröda "biogardiner" :D
Vi gick i vad som kändes som en evighet och vid klockan tre entrade vi klubben där de andra var. Vi åt varsin bratwurst och supergaykillen(varför minns jag inte hans namn?!) som helt random hade hakat på oss vid utgången från gayklubben däckade i en solstol ute i sanden som täckte hela klubbgården. Det var fortfarande asvarmt och så fort vi försökte gå in för att dansa svettades vi typ ihjäl. Vi dansade och sprang runt till typ klockan halv sex då vi däckade i en soffa med musiken dunkandes på för fullt. Haha. Då var man slut! Vaknade av svettchock2012 och bestämde oss för att åka hem. Jag hoppade av där vi var på konserten igår och promenerade hem. Var hemma klockan åtta! Haha!
Har sovit två timmar. Sen bytte jag rum till ett tjejrum(det fanns inga såna lediga igår vilket resulterade i att en snarkande mr förstörde kvaliteten på mina två timmars sömn imorse..!!) och här bor en jättetrevlig tjej som jag ska spela spel med ikväll.
Helt slut. Funderar på att sova men om Fabian ringer ska vi nog åka och bada. Han åker tillbaka till Berlin antingen ikväll eller imorgonbitti.
Jag fick se mycket av staden igår när vi promenerade till konserten och till klubben, och också imorse när jag promenerade hem när andra gick till jobbet. Det är verkligen väldigt väldigt fint här! Ikväll är det gratis middag på hostelet men det är indiskt vilket jag inte gillar (Emelie du skulle älskat det?!) så ska nog äta ute ändå. Jag förstår varför så många tyskar turistar här! Det är så lugnt och harmoniskt och folk är verkligen extremt trevliga vart man än går.
Jag älskar livet just nu. Den här resan är något av det bästa jag har gjort. Jag vill aldrig glömma gårdagskvällen och jag hoppas att känslan av att ha fått en vän för livet är sann.
Upptäcktsfärd på egna ben
Hej mamma och alla ni andra som oroar er för mig.
Först tänkte jag inte blogga här borta men jag kom på att jag inte har någon annan än mig själv som kan påminna mig om allt som händer på den här resan och som alla vet så är mitt minne
sämre än en guldfisks och innan jag vet ordet av har jag varken minnen eller bevis av att jag överhuvudtaget tagit semester detta år..
Idag började alltså äventyret (fastän det egentligen började redan i tisdags då jag flög till Berlin och bodde på hostel ensam för första gången.)
Efter fyra dagars upptäckande av den tyska huvudstaden har jag alltså köpt mig ett interrail-kort och luffat iväg. De tyska tågen är typ exakt likadana som tunnelbanorna/tramvagnarna.. Man sitter i sidled och det är varmt och jävligt, haha! Jag läste om Michelle Obama och tjuvlyssnade på folk.
En ensamstående pappa försökte prata med mig om Bibeln men jag bara log och stirrade. HAHA! Det bästa med att vara utomlands är att man kan låtsas vara hur konstig som helst :D jag hade ingen lust å prata om Bibeln så jag bara stirrade på honom och hans sjukt söta dotter.
När jag kom fram pratade jag däremot jättemycket tyska, både när jag frågade om vägen, hostel, resebiljetter och så hade jag en lång diskussion med ett gäng gamlingar på tramen om staden och sevärdheter osv. Tyskar är väldigt trevliga när man pratar till dem på tyska! När man börjar på engelska däremot är man inte särskilt populär.
Dresden är en väldigt väldigt trevlig stad! Tempot är mkt lägre än i Berlin, folk pratar gärna med en och folk överlag går väldigt långsamt. Här finns det massor med små cafeer, restauranger och pubar. Idag är det SKITvarmt. Jag gick runt i två timmar och bara kollade in ställen, gator och gatukonst innan jag bestämde mig för vart jag skulle bo. Svetten lackade kan jag lova!
Jag bor på ett underbart litet hostel som ligger mitt i "det coola" området. Det är väldigt vänlig personal och de har en massa roliga extragrejer. Det finns skåp med gratis mat, det finns laptops att låna om man vill surfa, (och gratis wifi som jag surfar på nu) gratis cyklar att låna om man vill cykla nånstans och man kan få gratis tamponger om man har mens! Haha! I köket är det som en upphöjning, typ scen, där det finns ett lågt bord och en massa kuddar! Det finns en lapp där det står "please do your dishes, otherwise we will play (kommer inte ihåg vilka artister) all day long. For those who don't yet know them, feel blessed)" Hahaaa! Ibland har de gratis middagar på söndagar och barbecue om somrarna. Här bor jag för 13e per natt och inatt är det jag, tre killar och en familj på mamma pappa och två döttrar. På vår gata ligger det både en gayklubb och en jazzpub. Tänkte kolla in båda ikväll.
Imorgon är allting stängt så jag har köpt mat redan och tänkte bara gå på museer eftersom det är det enda som är öppet.. Hehe
Hur som helst dag 1 av 8 är snart över och jag kunde inte vara nöjdare över min resa so far!
https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-2/53170/images/2012/pic_503915b6e087c3193a005215.jpg" class="image">
läs läs läs
Hejåhå. Bråttom har jag! Men jag ville ändå skriva en rad.
För jag tycker att alla ska läsa detta
Och så kan jag säga att min kärlek till söta små tanter
alltmer får ge vika för min (så gott som) nyfunna kärlek
till äldre(90+) små söta män. Herregud så söta de kan vara. Och
jag har definitivt det bästa jobbet nånsin. NÅNSIN. punkt.
the greatest love of all
learning to love
yourself
it is the greatest love of all.
Word. Lyssnar på Whitney Houston och tänker tillbaka på när jag
köpte min första Whitney Houston-skiva. (Det fanns en tid då hon
och Mariah Carey var mina gudar, typ.)
Jaha. Så var det söndag mitt i sommarn och jag har blivit förkyld.
Kunde inte sova inatt pga nästäppa och gick hem tidigt i onödan
från festen igårdå jag ändå inte kunde jobba idag. Vi hade reunion
med gymnasie-klassen, riktigt kul!
Överlag har det vart en mycket bra vecka full av meningsfulla samtal
och umgänge. Lunch med Ellen, shopping med Angelie, vin med
greken och tjejmiddag + utgång med gänget. Vissa veckor hinner
man med hur mkt som helst medans andra bara flyger förbi.
Jag är särskilt nöjd denna vecka med att jag lyckats väcka liv i
blommorna på balkongen och att jag stod upp för mig själv och
sa vad jag tyckte när det var meningsskiljaktigheter på jobbet.
Ibland måste man bara ta tjuren vid hornen och fan vad skönt
det är att inse att man vågar stå för det man tycker är rätt och
fel. Att man inte låter folk trampa på en utan lyckas säga ifrån
på ett bra sätt. För mig är det en stor del i att växa upp och
utvecklas. Jag var blyg när jag var liten, jag var osäker som
tonåring och jag har ibland tvekat på min förmåga att stå upp
för mig själv... Those days are gone!
Och det visar sig på många sätt, inte bara genom att jag vågar
mer på jobbet utan även genom att jag släpper taget om människor
som gör mig mindre. En på jobbet sa det så bra: "När man själv
växer som person så delas vännerna upp i två läger; De som inte
hänger med och som försöker förminska en igen, och de som
hejar på och säger "way to go" och får en att känna sig ännu
större än vad man är. Det är skönt att inse vilka vänner man
vill ha kvar, och vilka man egentligen bara hållt kvar för sakens
skull, nästan principiellt för att man en gång varit så nära. Man
kanske håller fast vid varandra för minnen eller nåt annat, vilket
ju är helt absurdt egentligen. Särskilt om man själv är den som
håller fast, fastän den andra släppt taget för längesen. Hej å hå.
Att kunna ringa en vän.
När det är nåt man inte kan sätta fingret på, som gnager.
Jag tror alla ni vet hur det känns. Det liksom... Tär inuti,
som att det är något som vill ut. Eller in. Eller få uppmärksamhet.
Man har olika sätt att hantera den, men jag tror att alla har den ibland.
Vissa dricker alkohol, andra kräks upp sin ångest. Vissa slåss, andra
tar ut den på sig själva. Vissa sover bort den, andra springer bort den.
Man kan kolla på tv för att tänka på annat, lyssna på musik, baka,
skriva, noppa ögonbrynen eller ta en lång dusch. Man kan sitta och
stirra och bara fokusera på att stå ut.
Jag har nog provat det mesta (har dock aldrig slagits). Och jag tror inte
det finns något som fungerar så bra som att ringa en vän. Vissa vänner
funkar bättre än andra, man lär sig vilka man kan ringa för att klaga sin
beskärda del och sen få några glada tankar att fylla på med istället.
När jag bodde i Dublin mådde jag rätt kasst på slutet, det var mycket
som hände. Farmor låg inför döden. Min irländska värdfamilj (= värdfamilj
nummer två där jag spenderade mina sista tre månader) hade de mest
underliga regler för mig och betedde sig överlag rätt märkligt. Jag längtade
efter min mamma och pappa och det kändes väldigt konstigt att vara i
samma stad som malin och gav men inte längre bo hos dem. Jag saknade
alexander tokmycket. Jag längtade hem till snö och folk som satt tysta
bredvid mig på bussen, om någon ens satte sig bredvid en. Jag hade
huvudet fullt med en massa tankar hela tiden. Tankar om Dublin, tankar
om hem och vad som egentligen var hem. Tankar om hur det skulle kännas
att komma till Sverige igen och vara så förändrad, att kanske människor jag
känt förut inte längre riktigt kände igen mig. Tankar om att behöva lämna
mina älskade vänner i Dublin och tankar på att jag kanske skulle tycka
annorlunda om människor "hemma" som jag förut tyckt om, eftersom jag
själv ändrats så drastiskt och så grundligt på något sätt. Tankarna
blandades i magen. Skräck och lycka. Då ringde jag en vän.
Oftast blev det Natalie. Jag och Natalie kom varandra fantastiskt nära
i Dublin, vi klickade med en gång när vi träffades och sen dess var det
bara vi två, genom hela resten av tiden vi var där. Och vi skulle flytta
tillbaka till sverige nästan precis samtidigt. Vi pratade mycket och
djupt om hur det kändes, hur vi kände oss och hur allt skulle få ett slut
helt plötsligt. Hur vårat dublinbaserade hem och våran dagliga kontakt
inte längre skulle vara självklar.
Natalie är nog den jag känner som är mest lik mig. Vi tänker exakt
likadant på nåt sätt, och det är otroligt befriande. Vi hade många
långa kvällar av asgarv blandade med tårar i Dublin. Och det är fint,
tycker jag, att man kan fortsätta vara så nära vänner fastän man
bor så långt ifrån varandra. Natalie är absolut en av mina bästa vänner
och jag har inte det minsta, ynkligaste lilla tvek i magen på att hon
kommer så förbli i resten av sitt/mitt liv. Det är till Natalie jag ringer när
allt går fel, men också när jag har något fantastiskt att berätta, när jag
är råförbannad eller när jag har hört ett skämt som är sjukt roligt.
Natalie höll min hand i Dublin och nu håller hon den på distans,
och jag hennes. Och nu, när det ÄNTLIGEN blivit officiellt, så kan
jag även berätta att min lilla underbara Natalie ska få en liten bäbis.
Hon och Rasmus har hållt det hemligt i en halv evighet och jag har
nästan sprängts för att jag inte fick säga nåt men nu får jag så
GRATTIS NATALIE, du kommer bli världens underbaraste mamma.
och tack, för att du är den underbara vän du är.
ett asgarv fångat på bild förra sommaren på vår road trip till giants causeway.
det är bara saker man ser
det är bara saker man vet
Jag och Made (plus hennes typ tusen systrar) ska se Kent när
de spelar i uppsala och det ska bli ganska mysigt tycker jag!
Idag var en rätt så kass dag rätt igenom. Det började med att
jag jobbade över, stressade hem till Hannes för att hämta mitt
kvarglömda vin, fick ett kukigt sms och en halvtimme senare;
en inställd sthlms-resa i samma sekund som jag, för första gången,
betalt för en tur- och returbiljett till sthlm. (tänkte jag skulle passa
på så jag slapp köpa tillbakabiljetten + köa på centralen) Oh the irony...
Allt känns rätt ironiskt just nu. Hur man litar på människor man
aldrig ens fått en anledning att lita på. Varför gör man så? Gör
andra också så eller är jag bara korkad och naiv? Hur man förstorar
upp situationer och tror sig känna människor man egentligen inte
känner. Varför tror man att människor är så lätt-beräknerliga, när
man vet att man själv är komplicerad som fan. Varför skulle inte
andra människor vara lika komplicerade, egentligen? Man är för
snabb med att döma människor. På gott och ont. Jag missbedömer
rätt så sällan men de senaste gångerna det har hänt så har det helt
klart varit till personens fördel = att jag har trott att personen i fråga har
varit mer pålitlig eller god än vad den i slutändan visat sig vara. Varför
tror man alltid det bästa om folk? När jag skriver man så menar jag
naturligtvis främst mig själv eftersom jag inte har världens koll på vad folk
i allmänhet tror om folk. Det är knepigt. Jag vill inte misstro folk, men att tro
gott om folk tär på en. Särskilt när det är personer som kommer en nära, nära,
in under skinnet, innan man inser skadan de orsakar där under. Djupt in.
Hårda, vassa människor. Som bara tänker på sig själva. Som ter sig om
nånslags tonåringar, trots att de lämnat tonåren bakom sig. Varför växer
vissa inte upp?
Jag vill så gärna tro att folk kommer till insikt, att man landar i sig själv.
Att kaoset tar slut och att verkligheten tar vid. Att man, vid skilda tidpunkter
i livet naturligtvis men ändå, inser hur rädd man måste vara om varandra och
hur sköra andra människor är för ens ord och handlingar. Hur kan det vara
så att vissainte vet vad som är rätt eller fel och heller aldrig lär sig det? Jag
vet inte. Förmodligen är det nåt med uppväxten. Har man inte litat, inte lärt
sig att vara någon att lita på, så kan man nog aldrig vara varken pålitlig eller
lita på någon annan. Det är sorgligt, särskilt för de som växer upp och lär
sig att lita, och sedan träffar på de (ursäkta uttrycket) rötäggen som inte
kan litas på. De som ålar sig fram i livet som nånslags ormar.
Beyonce uttrycker det bra i sin låt "If I were a boy", (som jag för övrigt tror
mycket väl kan appliceras lika bra på tjejer), just det här
"I'd put myself first. And make the rules as I go".
Att människor kan bete sig så. Att man kan styra och ställa utan att se
konsekvenserna, eller kanske ännu värre; att se dem men att inte bry sig
eftersom det inte angår en själv.. Även långt efter att ha lämnat den
egocentrerade barndomen bakom sig.
Men det är väl just det, vissa lämnar den kanske aldrig.
boktips
Hej. Jag läser en bok som heter Mig äger ingen, skriven av Åsa Linderborg.
Den är bra. Läs den. Okej, hejdå!
aldrig mer.
Att arbeta med människor ger mig nya perspektiv på livet.
Varför uppskattar man inte sin kropp medans man har den?
medans den fungerar.. Jag har inget ben som viker sig när
jag försöker gå, jag har ingen hand som fastnat som en krok.
jag kan borsta tänderna utan att dreggla ner mig själv, jag
har tänderna kvar och jag kan gå, springa, vända mig i sängen
själv. Jag kan resa mig ur sängen utan hjälp, jag kan gå till
andra sidan stan om jag vill och har aldrig några problem med
att hitta hem.
Varför njuter man då inte, så mkt som man borde? Måste
man (återigen menar jag på mig själv när jag skriver man..)
se hjälplösa människor för att uppskatta att man kan hjälpa
sig själv, hur mkt man vill? Sorgligt.
Men ändå värdefullt, att lära sig uppskatta, i tid.
Hur mycket tid, energi, pengar etc har man (jag) inte lagt ned på rent
och skärt självplågeri.. för att förbli tonårs-smal, för att vara "snygg".
Som om det vore det allra viktigaste. Ibland viktigare än att kunna
betala hyran eller att ens orka komma upp ur sängen.
Det var längesen nu, men jag minns det som om det var igår.
Hur jag plågat mig själv, hur jag hatat min egen, fullt fungerande,
tunna och snälla kropp. Min stackars kropp, som aldrig gjort mig
nånting annat än att följa med. Släpas med hit och dit. Upp och ner,
ner och upp. Och hur få gånger den sa ifrån. Hur sällan jag svimmat
och brytit ihop är inget annat än ett mirakel. Min kropp verkar tåla
att plågas hur mkt som helst, det har jag periodvis gjort oavbrutet
när jag varit sjuk. Jag ska aldrig mer plåga mig själv på det viset.
Och jag har hatat färdigt, jag har hatat för en hel livstid.
Jag är glad, att jag får jobba med människor. Och tycker
lite synd om alla de som aldrig får uppleva hur fantastiskt
det är att verkligen hjälpa en annan människa. Som aldrig får
det där TACKet eller den där blicken som betyder att man gjort
nåt gott. Det är verkligen det som driver mig. Alla stressiga dagar
och påfrestande situationer som man sätts i, det är det som gör
att jag håller, att jag inte går sönder på jobbet när allt känns kasst.
Jag har ju arbetat med människor i flera år, på olika sätt
men först nu har jag verkligen förstått mig på hur det fungerar,
och kanske varför jag hamnat just där. (Ja, jag tror faktiskt lite
på ödet, ibland) Det öppnar upp för helt nya sätt att se på andra
människor, och, iaf för mig, på mig själv. Jag lär mig så mycket
om andra, och lär mig hela tiden att tycka om mig själv, lite mer.
you can be a sweet dream, or a beautiful nightmare
either way I don't wanna wake up from you
En bra helg trots att det är fullt upp. Men det är självvalt fullt upp,
häng med trevliga människor och mysiga saker i görningen.
I torsdags var empa och sofie här på middag och skvaller hela kvällen,
igår såg jag och richard på 30 rock i en massa timmar och sen kom
angelie hit och vi gick på picknick ute i solen, kollade på fotbollen och
mös. och idag kom mija hit och stylade mig och fotade mig ute i regnet,
det var också kul. Snart kommer simpan och ikväll ska vi kolla på filmer
och ta det lugnt. Imorgon är det jobb igen men det känns helt okej. Allt
känns alltid lite lättare när man vart och tankat lite irland i blodet.
hej
idag mår jag lite konstigt. jag tror att det är stress. som vanligt. typiskt osmart
att ta på sig heltidsjobb hela sommaren när allt man behöver är en paus. men
så är jag väl inte känd för att ha den starkaste självbevarelsedriften heller, antar
jag. Tack och lov är mitt jobb roligt. Och det ger mycket. Idag sa en av tanterna
"vi utgör ett rätt bra team ändå, du och jag" och jag bara "ja.. det gör vi". Efter
jobbet gick jag till farfar och kollade på halva fotbollen och det var också fint.
Han hade gjort egen kräm till efterrätt. På kvällen kom ali (angelie) hit och
färgade mitt hår, sen sjöng vi på mcdonaldslåten från 96. "dagar kan passera
fort, som en våg på öppet hav, yey yeah" ..osv. och så kollade vi på match nummer
två på tv.
det var allt för idag. hejrårå.
Framåtanda.
http://www.sydsvenskan.se/varlden/chocksankta-loner-gor-direktorer-mallosa
way to go, france!!!!
Överraskade malin och gav igår genom att flyga till irland och plinga på deras dörr.
Det var askul. De trodde inte sina ögon när jag stod utanför deras hus :D alexander
och amelie blev super excited och började springa runt som tokar och gjorde det
resten av kvällen. Underbart och precis den reaktionen jag önskade från både föräldrar
och barn. Nu är jag hos Anja som duschar och snart ska vi gå ut. Anja tyckte det var
synd (och lite konstigt med tanke på att det är jag?) att jag bara hade med mig låga skor,
så jag har lovat att ha på mig ett par av hennes svarta pumps ikväll, får se hur länge
jag orkar gå ;) Igår fikade jag med Jennie och idag spelade jag och Derek badminton.
Kul. Och som vanligt, lite konstigt, att jag inte bor här. Att allt är så vant, så "familiar"
fast ändå - inte hem. Längre. Konstigt. Men skönt, också. Skönt att vara tillbaka och
skönt att få prata med främlingar på bussen, fika på favoritcafét, klaga på idioter på
bussen och sist men inte minst: skönt att bli välkomnad som om jag aldrig varit borta.
Underbara, underbara AnjaJennieMalinGavinDerek. Här mår jag som bäst. Tack.
Nu lyssnar jag och Anja på Backstreet boys och ska förfesta vidare! Ikväll blir det
gayklubb, antingen The George eller The Dragon! Nice!
we don't know which way to go
Igår var jag på tv i en halv minut, typ. Wiie.
Idag spelade jag och anton spel med min mamma,
det var mysigt. Sen spelade jag och Richard ett iPad-
spel, det var också mysigt. Och så packade jag.
I helgen ska jag åka på en surprise-trip och det ska
bli askul. En annan sak, som varken är mysigt eller
kul, är att mina grannar har börjat ha högljutt sex
mot väggen som är bakom min tv. Och när jag skriver
högljutt så menar jag HÖGLJUTT. Som i: spelar de in
porrfilm, har de trekant? HUR MÅNGA ÄR DE? Kan två
människor låta så mycket? Kanske. Kanske är de ett
helt gäng, vem fan vet, och vem vill veta? Usch.
Inte jag. Haha!!
Vidare till nåt annat. En i klassen påminde oss just
om att det faktiskt var fem år sen vi tog studenten.
Därför tycker jag att det skulle va kul att visa, i bilder,
några höjdpunkter från varje år, för en liten överblick på
vad som har hänt i mitt liv sen dess:
2007: studenten, mitt första jobb, tyskaplugg, och cypern med kristin
2008: fuerteventura med fabian, egypten med kristin, den
mest partyspeckade våren jag nånsin kommer ha, 5 veckor i
turkiet med kristin, jobb som vårdbiträde och en jävla massa
pendlande till holland och en viss tim-gosse.
2009: hade 80tals-hejdå-fest, flyttade till rotterdam, bodde i
en garderob och jobbade för den mest manipulativa
häxa jag (förhoppningvis) nånsin kommer träffa. flyttade hem,
hade "sommaren med ellen" som den kom att kallas,
festade bort hösten, åkte till grekland med kristin och till oslo till isabell
hade en till avskedsfest och drog slutligen till dublin för att göra nån nytta.
hittade en ny familj, ett nytt hem.
2010: dublin blev mitt hem och mitt livs kärlek hittills, liksom lille alexander 1 år (då en liten vilde i koppel). Andades dublin-atmosfär och utforskade landet. Firade st. paddy's och lärde mig irländsk slang och dublin-kultur. Malin fick en ny bäbis i augusti och jag fick ett nytt jobb i tre månader, ta hand om lille cian 3 år.
2011: vemodigt hade jag flyttat "hem" från dublin, men helt plötsligt hade jag the time of my life på världens bästa nollning, och kände genast att jag hittat rätt utbildning! Gick med i amnesty, röda korset och F! (japp allt på samma gång, hade längtat efter att engagera mig) Festade, pluggade, pendlade lite till cambridge under våren till någon som visade sig vara en idiot, äventyrade på egen hand i london och gjorde den mest lyckade (impuls-)roadtrippen nånsin, med natalie och jarno uppe i nordirland. Drack öl i finland, gick på URF. Hälsade på ett par gånger i dublin och ett par gånger hos isabell i oslo och helt plötsligt var det 2012 och det året vet ni redan allt om ;)
DET VAR ALLT HEJRÅÅÅÅÅ!
boktips
jag fullkomligt jublar
alejandro fuentes bergström
Detta inlägg och denna låt tillägnas världens bästa
Hannes, för att han jämt får mig på bättre humör
när jag tjurar. Tack Hannesu!
För er som inte känner Hannes så är han min
favo-08:a genom alla tider. Han och norrlänningarna
är mina favoritkarlar, i skolan och överhuvudtaget!
OCH han är duktig också. Kolla in det här t.ex.
Ikväll ska vi spela spel. Såhär såg vi ut för ett år sen när vi inledde
tentafirandet med lite spel. Nu är det sommarlov igen! Ååååh jag
fullkomligt jublar! Hejpåer.
ah well
regnet rensar luften och det är lite lättare att andas igen.
förstår inte varför jag oroar mig över andras problem
egentligen när det gäller människor jag aldrig brytt mig
om till att börja med. jag inbillar mig att det är nånslags
särskilt kvinnlig egenskap, att vilja att alla ska tycka om
en. att vara alla till lags. att bry sig om vad folk som man
inte ens tycker om ska tycka om en. idiotiskt är vad det
är. och inte unikt kvinnligt eftersom en viss karl i min
närhet är ännu mer extrem än vad jag är. fast jag tror
ändå det är vanligare hos kvinnor. den här grejen att
man ska vara till lags. vilken fakking börda det är egentligen,
som man lägger på sig själv. vilket självplågeri. om det är
något jag spenderat för mkt tid på redan i mitt liv så är det
självplågeri. årets mål ska vara att sluta bry mig så mycket,
att försöka hitta tillbaka till dublin-tjejen som kunde gå och
handla osminkad i mjukisbyxor. kunde jag vara stark där
så kan jag väl fan här också.
vad tråkig den här bloggen har blivit, jag vet. men det händer
inte så mycket i mitt liv och det som väl händer är så extremt
nytt och hemligt fortfarande att jag inte kan skriva om det här.
förstår att det måste kännas typ såhär, att läsa min blogg:
nån dag ska jag ta nya tag och rycka upp mig. men tills vidare,
förmodligen veckan ut, så ska jag fan inte ta mig nånstans. jag
ska bara ligga här, i min förbannat sköna säng och njuta av att
de enda människorna i min närhet är såna som jag valt att ha
nära mig. bara min sambo och de jag släpper in genom dörren.
men tack för att ni finns, och tack för att ni ringer och smsar och
plingar på och föreslår en massa roliga aktiviteter. jag hakar på
snart igen, det vet ni. förra veckan ska bara grävas ner i ett stort
svart hål och alla dumma och trötta tankar ska bara få ta sin
plats först.
dansa, pausa.
ångest
det är vår och vår för mig betyder alltid lite ångest. nästan lika
mycket som sommaren, även om jag älskar den också. det är
svårt att förklara. Jag antar att det är nåt som hinner ikapp, som
man sprungit ifrån hela året. När det är kallt och mörkt har man
alltid en anledning att tjura. på sommaren har man ingen anledning
men jävlar vad man kan tjura ändå.. (Nu låter det som att jag är
världens mest deprimerade människa och det är verkligen inte
sant) men aja. skitsamma. Jag har iaf bokat en biljett till nästa
vecka för att komma bort och få lite luft. luft och energi av en av
de bästa jag har, mitt lilla i. Jag åker fastän jag egentligen inte har
råd men jag tänker mig att det får väl va så att jag äter nudlar sista
veckan innan csn om det ska va så. Vad gör man inte för ett litet litet
andningshål. Ja, det känns ungefär som att jag sitter i en burk. Fast.
Lite mörkt. Lite ensamt.
Praktiken har varit sjukt kul, fast jävlar vad det tär på en. morgonpass
hit kvällspass dit hej och hå. injektioner och journaler och anhöriga och
sekretess och hemliga patienter och döende och dropp och lumbalpunktion.
allt på samma gång. man vet aldrig vad som väntar en och man måste
ALLTID vara på hugget. man kan fan inte ha en "off" dag i mitt blivande
yrke. hur ska det gå för mig? hur går det de dagarna när jag vaknar
och sätter hudlotion på tandborsten och ställer mjölken i skafferiet?
oklart.
vårstress
klicka er in här http://www.abflive.se och se på
hur provocerande kan feminism vara?
kvinnan som satte upp scum manifestet är med och herregud,
en sån kvinna! det är från feministiskt forum idag, hann tyvärr
inte dit då gårdagskvällen lämnade en viss tyngd i skallen min.
Jag har egentligen inte så mkt att skriva. Stress och pollen är väl
det jag ägnar min tid åt dessa sista veckor av skolan. Det är fullt
upp, minst sagt. Det känns att både kropp och själ behöver en
paus, en lång paus. Ett studieuppehåll börjar hägra i ögonvrån
men det blir nog först till efter julen. Jag tror inte jag är gjord
för detta tempot. Det känns som att världen bara snurrar på,
jag behöver pausa länge och väl. Jag behöver få andas ut.
Framförallt behöver jag väl lära mig att ta de små pauserna
vilket är något jag skrivit om här förut. Skulle jag ta småpauser
så skulle jag inte behöva en monsterpaus när väggen är nära.
Man kanske skulle köpa sig nån sån där bok, självhjälpsbok?
Eller gå till en psykolog? Eller bara skärpa sig och göra det
jag vet att jag behöver; sova och äta på regelbundna tider,
leva ett regelbundet liv. Men när man är en sån här impulsräv
som jag är, så är det svårt. Jag förbannar ofta min impulsivitet
men krampar likväl fast vid den och vägrar släppa taget.
Jajja. Nu blev det en liten psykologisk analys på min egen
stresshantering, eller ska man säga frånvaro av stresshantering,
för här är det ju ingen ordning på nånting. Här är det full fart och
sen 14h sömn per dygn när det plötsligt inte går längre.
Om någon har ett tips eller två att dela med sig av, give me a
text, will ya?
we've got a thing
you're my main thing
Nu är det sådär som det är ibland. Att allt bara kör ihop sig.
Allt kommer på samma gång och jag bara krånglar in mig mer
och mer. 0 eller 100. Det är jag. Förvånansvärt sällan något där
imellan? Antingen skiter jag i allt, eller så är jag mitt i allt.
(jag borde lära mig att leva lagom)
Just nu är jag mitt i allt. Dubbelbokar mig, hittar på mer än jag
egentligen orkar med. Och jag vet det, jag vet att det kommer
en vägg men kör på tills den kommer. Idag har jag pratat med
hyresvärden, ska städa toaletten, dammsuga med min nya dammsugare,
diska och sen tillbaka till Made och sen fixa passerkort och sen käka
middag med Richard och sen gå på teater med Made och Empa.
Och sen, om jag orkar (förhoppningsvis) möta upp och fira Ullis
på nation halva natten.
Det blir bra. Nästa vecka får vi börja gå på studentsal och jag är
SUPERexcited. Det betyder en massa ansvar och en massa stress
och jag är övertygad om att jag kommer älska det.
Stress och "jämnställdism"
"Jämnställdism" - den största bullshiten i modern tid.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om idiotin Pär Ström tillför
(eller ska man säga hur han egentligen förlöjligar) debatten om jämställdhet.
Att hävda att sverige är jämnställt, att kvinnoförtryck inte har existerat här
sedan 50-talet och att om det är någon som är förtryckt i dagens sverige så
är -wait for it- mannen. Ja, herregud. Behöver jag ens nämna att vi var ett
gäng upprörda föredragslyssnare som äntligen, till slut, fick ställa frågor när
föredraget var slut? Jodå såattee.. Folk skrattade till ibland eftersom hans svar
var så otroligt innehållslösa och dumdristiga. Att först hävda att män som grupp
alltid får ta all skit, och sen hävda att sociala strukturer i andra sammanhang än
klass-sammanhang inte existerar överhuvudtaget. Och såklart, detta snack om
biologiska skillnader som enligt honom förklarar att det är så många män i toppyrken
(tävlingsinstinkt var något som han var övertygad om var medfött) Men såklart,
som nog många slog fast både i frågor och i tysta tankar: att denne man ens fått
luft i jämnställdhetsdebatten, utan någon som helst genusvetenskaplig utbildning
i ryggen, är oerhört förvånansvärt. En skandal, om ni frågar mig. Och tveklöst
kopplat till att han är just, -man. Utan någon som helst erfarenhet (eller snarare
har han väl blundat hårt hela livet när kvinnor i hans närhet blivit förtryckta?) av
patriarkatets ständiga närvaro i sitt liv.
Nog om det. Som sagt, skulle kunna skriva hur långt som helst.
Någon dag ska jag länka till Malins fantastiska (öppna) brev hon skrev
till honom precis efter föreläsningen. Så fort hon lägger upp det.
Nu till något annat spännande:
Tre gånger har jag talat med min läkare den senaste veckan,
(varit omänskligt trött, nära på att svimma, varit skakig, yr,
haft en sömnparalys out of this world som resulterat i okontakt
med min stackars kropp (kunde inte röra mig hur mkt jag än
försökte) i typ en timme trots att hjärnan var vaken. Bara grät.)
har lämnat prover stup i kvarten och förra veckan fick anton
bära in mig på akuten, mådde askasst och blev vägrad
att få träffa en läkare. Tydligen kommer jag ALLTID, i resten av
mitt liv, få rådet att "gå hem, vila och äta lite kaloririk mat" för det
står ätstörningar i journalen på åren 15-19. DET ÄR VÄL SJÄLVA FAN.
Myten att man inte kan bli frisk från ätstörningar är nog ännu större
bullshit än "jämnställdismen" när jag tänker efter. (Och det vet alla
som känner mig) Men den kommer förmodligen jaga mig tills dagen jag
dör. Dessutom trodde hon först att jag var bakfull, för att det var söndag
morgon. (Fråga: Vilken 24-åring kan inte känna skillnad på att vara bakis
och på att något är jävligt fel??) Hade inte druckit en droppe på en vecka.
Läkarn blev iaf också arg när jag berättade om den idiotiska
sjuksköterskan på akuten (till detta bör tilläggas att väntrummet
var TOTALT tomt, så de kan knappast haft fullt upp) och remitterade
mig kvickt till neurologen. Jag är livrädd men det är väl lika bra att få
allt utrett och hoppas på det bästa. Att ha en kropp som inte lyder en
är förjävligt. Dessutom ligger min vilopuls på 80 vilket också är sjukt jobbigt.
Jag bara klagar. Snorunge som man är. Haha. Förmodligen mår jag bara
kasst pga all stress. Vart jävligt fullt i skallen, som ni nog märkt. Skola hit
och dit, kärlek, kalas, fester, nya bekanskaper och slut på gamla... En jävla
karusell.
Nu över till något lite gladare: I måndags sprang jag in i min käre farfar
och gick spontant på konsert med honom, det var mysigt. Min farfar är
fantastisk. Det är inte alla 92åringar som tar sig ut och gör saker varje
dag. Jag såg honom först på trappen till aulan och ringde, för det såg ut
som hans rygg minsann! Rätt hade jag, ringde på hans mobil och han
sa "jamen kom upp och gör mig sällskap vetja" sagt och gjort. Mysiga
farfar.
Och dagens låt att leta upp på spotify:
Man äger ingenting - Syster Fritz
(min superduktiga fd körledare sjunger)
Det var allt för idag.
