från noll till hundra
jag tvingar mig själv ut fastän jag hellre hade sluppit.
ungefär det här har jag hunnit med sen jag kom hem från
antons stuga i torsdags:
nation + flustret (!!) i fredags till klockan fyra. upp i ottan för
nation + flustret (!!) i fredags till klockan fyra. upp i ottan för
hundpromenad, sol-picknick med aggan, farfarsbesök och
en snabb nap, sen faddertackfest klädd som fetto (man skulle
komma som sin motsats) och sen nation på det. och cykla
och vakna och vara förvirrad och lite borttappad över gårdagskvällen
och få nyckeln av malin (tack underbaraste malin!!!) och sen träffa
annapanna på stan och shoppa lite kläder och sånt där och sen
träffa Hannes och äta sallad vid ån cykla hem och gå på promenad
i skogen med fabian och kolla film och äta bakispizza och
till sist (nyss) krypa i min underbara onepiece som ska få
hålla mig varm inatt. Jag är HELT färdig.
TACK OCH LOV är jag ledig imorgon.
Gått miste om mycket skönhetssömn i helgen, minst sagt.
Och, som vanligt, rushat utan att stanna upp. Imorgon ska
jag stanna upp.
OCH STÄLLA PÄR STRÖM MOT VÄGGEN på sitt föredrag. woop woop.
Förvänta er ett argt inlägg om hans idioti imorgon.. heheeee. Vi blir
ett gäng som ska syna hans argument i sömmarna och helst göra
honom lite obekväm och oklar inför resten av skaran som kanske
kommit dit för att de undrar vad han är för prick. Han ska inte få
framställa sig själv som trevligare/smartare än vad han är...
when she said goodbye without
ever looking back
Sagt och gjort. En hel fakking jävla dag. On me own!
Jag sov bort x antal timmar och resten av timmarna har
Jag sov bort x antal timmar och resten av timmarna har
jag bara tänkt. Gråtit. Way to go, me.
(oj vad personlig bloggen blev helt plötsligt)
Snart kommer Jonna över och vi ska se nån feel good-film
utan innehåll. Det blir nog bra. Anammar det irländska
uttrycket "you'll be fine" Ja. I WILL be fine. Goddamnit.
Vilken jävla lördag. Men men. It was bound to happen. Förr
eller senare måste man vara lite själv. Ha det lite tyst runtomkring
mig. Lyssna inåt. Jag borde som sagt vara bättre på det, eller borde
iallafall satsa på att bli.
Note to self: ta tid att reflektera istället för att impulsivt hoppa
in i saker, situationer, relationer.
(a.k.a väx upp)
If cinderella's shoe fit perfectly...
then why did it fall off?
Jag får be om ursäkt för att jag inte har tid med er. Det är så mycket
Någon sa nån gång att så länge man är arg, så är man förhållandevis frisk.
Det är så mycket som upptar min tid just nu. Plugg, sömn,
läkarbesök, tankar, artiklar, matlagning, bakning (jag har
läkarbesök, tankar, artiklar, matlagning, bakning (jag har
haft barnkalas i helgen) och som vanligt.. media, ja all jävla
media och alla medier på internet. Ingen som har mig på
facebook kan ha undgått min besatthet av nyheter och debatter.
Nyhetslänkar, dokumentärer, youtubeklipp och blogglänkar
avlöser varandra. Genusglasögonen sitter på och jag är så
förbannat trött på alla orättvisor i denna värld.. Hur kan
man INTE bli förbannad på vad det är som händer i vårt land
och runtom i världen?!?
Genom denna selektiva perception (eller vana att ifrågasätta
istället för att tacka och ta emot, skulle jag säga) jag skaffat mig
så går det naturligtvis mkt energi till både att läsa idiotiska inlägg,
bemöta och att samtidigt leta febrilt efter vettiga inlägg i debatten
och läsa böcker, artiklar och blogginlägg som plåstrar om och
uppmuntrar till fortsatt ork.
Jag får be om ursäkt för att jag inte har tid med er. Det är så mycket
med mig just nu. Så mycket jag känner att jag måste lägga tid på och
ska jag vara helt ärlig är det väl nånslags flykt från mig själv, att
engagera mig så mycket för annat just nu. Att hålla mig upptagen,
på språng, att ta tag i saker. Städar, lagar avancerad mat, yogar, storhandlar.
Shoppar som ett jävla as. Som jag gör när det blir såhär. För det är jobbigt,
ibland. Det är jobbigt att vara människa och det är jobbigt att vara med bara
sig själv. Ändå är det det jag behöver. Egentligen skulle jag nog behöva sitta
fullständigt stilla en hel dag. Det är så mycket som snurrar hela tiden, inuti.
Så mycket tankar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är som om
puberteten kommer igen. Går man igenom en andra pubertet vid 24? Är jag
ensam med att känna såhär? Jag vet inte. (En kommentar i fältet skulle inte
skada om det finns någon som läser det här som känner igen sig det minsta)
Någon sa nån gång att så länge man är arg, så är man förhållandevis frisk.
Det är när man inte bryr sig, när saker slutar spela roll, till och
med andra människor, det är då man ska vara orolig.
Jag skulle behöva ett enmansparty. En kväll på en bänk ute i Bray med
solnedgången och en liten radio som mitt enda sällskap.
Reflektion. Denna mannen måste vara en riktig livsnjutare.
Jag är övertygad om att livet blir bättre om man tar sig tiden att stanna upp
och ifrågasätta längden och riktningen på sina steg med jämna mellanrum.
Det ska jag göra, snart. Jag måste bara våga.
if you leave, don't leave now
please don't take my heart away
and if you leave
Don't look back
I'll be running the other way
Jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte hålla mig vaken
Jag vet inte. Jag är 23 år men ibland känns det som att jag är ett jävla
and if you leave
Don't look back
I'll be running the other way
Här kommer ett inlägg om hur pissigt livet är.
Japp, jag är en riktig surkärring idag och det är okej.
Det här är min blogg och jag får klaga hur jävla mkt jag
vill, det är det som är det fina med att ha en egen blogg.
Alla skriver om att solen skiner och att våren är på väg.
Snön smälter och det är ju fint med sol, men mina skor
läcker in så att mina fötter blir dyngsura även om jag
undviker pölarna och jag glömmer jämt solbrillorna hemma.
Jag har alltid antingen för lite eller för mycket kläder på mig
och vädret ändras ju varenda jävla dag så man inte vet vad
man ska ha på sig heller. Skolan dränker oss i uppgifter och
det känns som att det är nåt nytt varje dag som jag har glömt
bort eller missat totalt som ska göras. Jag har som vanligt ingen
koll på någonting och får huvudvärk av stressen som jag försöker
bota med en massa avsnitt av serier fast jag vet att jag egentligen
bara skjuter upp den och att huvudvärken kommer tillbaka nästa
dag. Bara lite, lite värre, för varje dag den blivit ignorerad. Snart
hjälper inte alvedon längre.
Jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte hålla mig vaken
på dagarna. När jag vill umgås har ingen tid och när jag vill ligga
hemma och ha det fullständigt tyst och tomt runtomkring mig, då
ringer det hela tiden (ta det inte på fel sätt; sluta inte ringa) när
jag är hungrig har all min mat blivit gammal och när jag inte vill
ha mat så är skåpen överfulla. När jag lyssnar på musik gör den
mig antingen ledsen om det är deppmusik, eller så gör den mig
arg för att det är glad musik och jag inte känner mig tillräckligt
glad för att lyssna på den egentligen. Allt är så fel. Och så det
gamla vanliga, som tycks drabba alla singlar i min närhet: när
man träffar någon att tycka om så funkar det inte, och när någon
är kär i en så är man inte kär i den. Hur mkt man än önskar att
man vore det. Och när man själv är kär så är den andra inte kär.
Ibland känner jag mig som en tonåring igen. Det känns som att
jag jämt hade det bra förut. Jag undrar om det enbart berodde
på att man hade lägre krav när man träffade nån, eller om det
faktiskt var så att man tillät sig själv att förlora sig utan att tänka
så jävla mycket. kanske är det lite både ock. Som den man blivit
idag så skulle man ju aldrig göra samma val igen, ex är ex av en
anledning, men man kanske skulle, om man inte blivit bränd och
sårad så många gånger, slänga sig in i saker och njuta mer. Som
man gjorde förr. Om det inte vore för den lilla petitessen, att man
blivit så förbannat bitter.
Bitter för att man vill ha det man inte kan få och det man kan få vill man
inte ha. När man väl har nåt man trivs i och har det bra i, så kommer det
alltid något som förstör. Varför gör det jämt det? Varför kan det kännas
så rätt för den ena men fel för den andra?
Jag vet inte. Jag är 23 år men ibland känns det som att jag är ett jävla
barn. Det finns så mycket man inte fattar. Och som ett barn, så undrar
man varför allt är åt helvete när det är det, trots att man innerst inne
vet, att efter regn kommer solsken och att lyckan inte vore fullständig
utan lite olycka emellanåt. Men man får vara bitter. Och man får undra
när I HELVETE solskenet kommer till just mig.
Inte bara nån liten glimt. Inte nån lampa som man först tror är riktigt
ljus. Jag snackar om the real deal, den där lyckan som mina klasskompisar
har. Hur de glöder, och lyser, när de pratar om sina kära. "Vi ska flytta ihop
snart, jag bor ju ändå i princip där".
Jag kräver inte en rumskamrat (har ju redan den bästa) eller någon att
va med jämt. Det är inte det jag vill ha. Men nåt mer än en glimt av ljuset
som snabbt går i moln, när man just trodde att det skulle bli solsken...
Min tur, när kommer den?
som snabbt går i moln, när man just trodde att det skulle bli solsken...
Min tur, när kommer den?
japp
min blogg. har. blivit. skittråkig.
så är det ibland.
Det händer inte så mycket i mitt liv och det som väl händer det är
garanterat extremt ointressant för er att läsa om för det kretsar
kring plugg. Olika biblioteks öppettider. Olika bakteriers virulens.
Haha.
På lördag är det tenta och på lördan efter det är det tenta och
därimellan har våra lärare bestämt sig för att behandla oss som
gymnasie-elever och gett oss diverse feta uppgifter att göra både
i grupp och individuellt. Det har man ju VERKLIGEN tid med nu.
Mitt i allt detta så varvar jag råplugget med att tidvis prioritera HELT
andra saker och ignorera att plugget finns. Idag blev det ikea med
pappa och sedan hade jag ju lovat att fixa ihop det köpta själv så
pappa skulle slippa stanna. Det blev en halvtimmes huffande och
puffande, några svordomar etc men till slut fixade jag det iaf. Har
numera en anordning med klädstång (svårt att förklara men man
hänger galgarna på den) Och var såklart tvungen att rensa lite kläder
och organisera galgarna i färgordning och kläderna i textil-ordning
och gudvetvad. Jag ger mig aldrig när jag väl börjar, det där kommer
vara ett ständigt pågående projekt.
Återkommer väl när jag orkar skriva och bry mig mer om vad som sker
runtomkring, nu går det mesta obemärkt förbi, jag har tillräckligt med mitt eget.
Meen en liten stämningshöjare ska vi väl ändå hinna med:
god loves everyone
like a mother loves her son
jaha. nu är det helt plötsligt två veckor sen jag skrev senast men eftersom ni är
lika många som läser varje dag ändå känns det som att det är dags att skriva nåt.
den här terminen är den absolut roligaste hittills. jag trivs skitbra. Uppgifterna
och det vi läser om är hur intressanta och relevanta för framtiden som helst..
Och dessutom har jag börjat komma till ro med hur klassen ser ut, vilka man
Och dessutom har jag börjat komma till ro med hur klassen ser ut, vilka man
(jag) ska vara med och vilka jag inte nödvändigtvis måste umgås med. Jag
känner ett lugn inuti vilket är rätt skönt. En distans till klassen och inte ett
ständigt måste att jag måste hänga med, att jag måste vara mitt i smeten.
Det är nytt för mig men jag trivs med det. Jag har tillräckligt fullt upp med
mitt liv utanför klassen för att slippa behöva vara mitt i den. Man måste inte
vara överallt samtidigt och en del av klassen består faktiskt av människor jag
inte måste vara personligen nära. Lite distans är bra ibland.
Jag ska bli bättre på distans, det är ett som är säkert. Jag måste inte vara mitt
i smeten, jag måste inte vara där det händer. Det blir så lätt för mycket. Jag
mår som bäst när jag är med bara när jag vill. Det är skönt, och efter mycket
reflektion har jag insett att det förmodligen är därför jag passar så mycket
bättre ihop med grabbarna i klassen. De är inte lika intensiva, man blir inte lika
bunden. Man är mera fri. Killarna säger inte "vad ska VI käka lunch?" utan mer
"vad ska du käka förnåt? ska vi käka ihop?" fördomsfullt, kanske, men också
sant i mitt fall. Jag känner mig harmoniskt befriad på nåt sätt.
Det går inte att beskriva.
känner ett lugn inuti vilket är rätt skönt. En distans till klassen och inte ett
ständigt måste att jag måste hänga med, att jag måste vara mitt i smeten.
Det är nytt för mig men jag trivs med det. Jag har tillräckligt fullt upp med
mitt liv utanför klassen för att slippa behöva vara mitt i den. Man måste inte
vara överallt samtidigt och en del av klassen består faktiskt av människor jag
inte måste vara personligen nära. Lite distans är bra ibland.
Jag ska bli bättre på distans, det är ett som är säkert. Jag måste inte vara mitt
i smeten, jag måste inte vara där det händer. Det blir så lätt för mycket. Jag
mår som bäst när jag är med bara när jag vill. Det är skönt, och efter mycket
reflektion har jag insett att det förmodligen är därför jag passar så mycket
bättre ihop med grabbarna i klassen. De är inte lika intensiva, man blir inte lika
bunden. Man är mera fri. Killarna säger inte "vad ska VI käka lunch?" utan mer
"vad ska du käka förnåt? ska vi käka ihop?" fördomsfullt, kanske, men också
sant i mitt fall. Jag känner mig harmoniskt befriad på nåt sätt.
Det går inte att beskriva.
Mycket har hänt sen jag skrev senast. Jag har varit i Dublin och hämtat
ny livsenergi, jag har träffat nya människor och jag har gjort slut på
relationer jag inte mått bra av. Det känns bra och det känns som att jag
mer och mer börjar forma mitt liv efter hur jag vill att det ska vara.
Ja, det låter jävligt klyschigt och nu har sofie och angelie varit här och
vi har druckit vääldiigt mycket vin men.. Jag är 23 år gammal och det
känns som att jag börjar förstå mer och mer om mig eget liv. Om hur
jag vill ha det, och framförallt hur det ska bli så, med hjälp av mig själv,
ingen annan. Var kvinna sin egen lyckas smed. Jag ska smida min jävligt
bra och lär mig mer och mer om hur man gör. Även om man, efter varje
relation lär sig mer om vad man INTE vill ha, så rör man sig nog därigenom
närmre och närmre det man faktiskt VILL ha.
Nu ska jag sova, tack för mig, och glad alla hjärtans dag!
att förstå människor
En stor del i varför jag läser den utbildning som jag gör är
såklart att jag är intresserad av människor. Jag tycker att
alla möjliga människor är intressanta, fascinerande till och
med. De allra tråkigaste eller jobbigaste tycker jag ofta kan
helt plötsligt visa sig vara de allra intressantaste.
Idag slog jag av tanken att man, när man växer upp, faktiskt
går lite tillbaka till att vara ett barn. När man är vuxen, på riktigt,
så bryr man sig inte så mkt om yttre attribut hos sina vänner,
man skäms inte att gå på stan med en gammal tant eller med
nån i clowndräkt. När man är liten bryr man sig inte heller om
sånt. Därimellan dock, innan man växer upp på riktigt (vilket
för några tar väldigt lång tid och vissa växer aldrig upp...) så
lever man i en så jävla jobbig tid. Coolhetstiden. Man måste
vara cool. Man kan inte ens prata med nån som inte är lika
cool som en själv. Man skulle aldrig visa sig offentligt hand i
hand med sina föräldrar och man skulle inte gå till ica osminkad.
När man är i den åldern är det så himla viktigt att förstå dem man
umgås med, man tänker i princip likadant, det blir ju lättare så.
Alla som tänker annorlunda avfärdar man som idioter och alla
som kritiserar en "ska dö" typ.
Men sen, när man växer upp,
då händer det där igen, som när man är barn, att det blir
intressant. När nån säger nåt man inte förstår så frågar man,
istället för att avfärda. Vad är det för nåt? Varför tycker du
så? Det blir väldigt intressant när man kan förstå en människa
utifrån dess psykiska och fysiska förutsättningar, uppväxt,
sociala bakgrund och status, könstillhörighet, etnicitet, sexualitet..
Jag tycker att det är fascinerande hur allt detta påverkar en människa
att bli just den den är, och förklarar personens beteenden och sätt utifrån
förutsättningar och bakgrund.
Men det som är ännu mer fascinerande är när en människa rör sig utanför den normen.
Och hur man kan tilltalas av personer som inte är alls som man tror att de ska vara,
människor som ständigt överraskar en på olika sätt och rör sig utanför vad som
förväntas av dem.
Jag älskar känslan när man plötsligt inser hur fantastisk en människa
är som man aldrig trott man skulle tycka om. Två av mina bästa vänner
är just såna, som jag vid första anblick trodde att jag aaaaldrig skulle
umgås frivilligt med. En av dem tyckte jag till och med aktivt illa om i
ett helt år, innan vi lärde känna varandra av en slump och hittade en
vänskap som snart varat i snart 6 år.
Jag är helt jävla sluuut i huvet och vet inte vart jag vill komma med det
här. Men varför måste jag komma nånstans alls, egentligen? Jag vill
bara skriva, och nu har jag gjort det. Poängen var väl från början att
jag utan tvekan kommer att älska mitt blivande jobb. Jag längtar även
om jag älskar att plugga och lära mig allt från första början.. Men det
ska bli så jävla skönt när man bara kan allt. Jag ska bli så jävla bra
på mitt jobb. Punkt slut.
Vårtermin
Igår när jag var ute och sprang så hoppade en kille med en jättekamera in i en gränd
Idag ska jag ju faktiskt organisera upp mitt rum och sen ska jag och malin
och när jag sprang förbi den och glodde ditåt så stod han med kameran riktad rakt mot mig.
Det var en riktig sån där paparazzikamera. Först tänkte jag inte så mkt på det, sprang med
hunden och var rätt fokuserad på den men ju längre bort jag kom desto mer arg blev jag
och när jag kom hem till slut var jag nästan förbannad på mig själv för att jag inte bara
vänt om genast och frågat vad fan han höll på med. Det kändes lite creepy liksom. Men
vem vet, han kanske bara tyckte det skulle bli en cool bild. Eller så tapetserar han väggarna
hemma med min snygga röv. Haha. (Nervöst skratt)
Idag var iaf första föreläsningen för terminen och jag kände stenhårt att fan
vad jag har valt rätt. Det var en sådär superinspirerande föreläsning med en
riktigt kunnig läkare. Ibland blir jag nästan ledsen av tanken på att plugget
går så snabbt och snart är över.. (men samtidigt kommer jag nästan gråta
glädjetårar när det väl är det) Och jag gick hem helt glädjerusig efter promenaden
hem tillsammans med en klasskompis. Att man kan må så bra! Tänkte jag. Tills
jag insåg att två personer har tagit bort mig från facebook.
Alltså. Fine. Jag är inte emot att ta bort folk på facebook, absolut inte. Jag har
tagit bort över hundra personer under årens lopp. Mestadels folk man inte
snackar med om man träffar på dem på stan eller folk som enbart är
kompisars kompisar. Men att ta bort en bekant som man ändå träffar
då och då på förfester och genom kompisar osv, det är ju bara att skapa
dålig stämning? Iallafall blev det det hos mig. Dålig stämning.
Haha. Jag är väl känslig iofs. Som vanligt.
Ibland känns det som att jag är gjord av glas. Fastän ytan ibland kan vara som
sten... Det är väl därför folk tror att de inte sårar mig, för att det inte syns på
utsidan. Jaja. Ska inte skriva mer om det här nu, blir bara ledsen då.
Idag ska jag ju faktiskt organisera upp mitt rum och sen ska jag och malin
dricka martini och prata om hur fantastiskt det är att äntligen bo ihop, som
vi bestämde redan i somras att vi skulle :)
Imorgon är det amnesty-möte och på onsdag börjar nollningen.
Awesomeness.
Let's grow old together
2012. TVÅTUSENTOLV. 23 år gammal. Snart 24. TJUGOFYRA!?
Jag känner mig inte som det, inte ett dugg. Är det normalt att få
ångest på tolvslaget för att man känner sig gammal då?
Jag kände bara att jävlar, nu är året då jag fyller 24. 24 år.
Livet har nästan inte ens börjat, beroende på vem man frågar,
men det känns som att mitt har kommit rätt långt, trots allt.
ångest på tolvslaget för att man känner sig gammal då?
Jag kände bara att jävlar, nu är året då jag fyller 24. 24 år.
Livet har nästan inte ens börjat, beroende på vem man frågar,
men det känns som att mitt har kommit rätt långt, trots allt.
Det känns som att det snart är över. Usch. Ångest.
Om det är något jag är rädd för är det döden. Men det är inte
det jag ska skriva om (som om jag hade bestämt innan vad jag
ska skriva om!? haha! Nä, jag bara kör) Hur som helst. Jag är
23 år gammal men har slösat bort många av mina år på ren skit,
varesig det varit depression, på att bete mig som en patetisk fjortis,
shoppa bort tusentals kronor på kläder jag aldrig använt eller på att
sitta hemma och bli arg över olika världsproblem, så har jag spenderat
mycket av min tid på till synes onödiga saker.
Jag har, 2011, prioriterat ganska mycket ensamtid, vilket, sedan
jag flyttade till dublin egentligen, är ett ganska nyfunnet tidsfördriv
från min sida. Ni som känner mig vet att jag aldrig var ensam innan
jag drog, och det var kanske, undermedvetet, en av anledningarna
till att jag drog. Jag var trött på känslan av att alltid behöva ha
människor runtomkring mig för att må bra. Särskilt välbekanta
människor, vänner att räkna med. Det var dags för mig att pröva mina
egna vingar, hitta nya människor och situationer att klara av på
egen hand.. Och rätt vad det var så hade jag nog, klyschigt men
sant, hittat lite mer av mig själv.
Ensamtid kan man tycka är rätt onödigt. Iallafall förut så visste
jag verkligen inte vad man skulle ha den till, jag tyckte att den
var helt syfteslös och att den var ett nödvändigt ont. Men nu,
när jag tänker tillbaka på mitt 2011, så försöker jag att inte se
det så. Jag försöker att tänka tillbaka på alla mina ensamma
kvällar (låter jättedeppigt, men antalet fester och annat umgänge
som jag faktiskt frivilligt tackat nej till har hunnit bli rätt stort)
som något bra. Det är ju trots allt något jag valt själv, inte något
någon tvingat på mig. Jag har skrivit, läst, lyssnat på musik, lagat
god mat, tagit långa duschar och tränat yoga. Själv. För MIN skull.
Det kanske låter helt sjukt, att jag nästan skryter om det, men ni
som känt mig länge nog vet att det är något enormt, för mig.
Det är en helomvändning i min livsstil och jag börjar känna mig lite
som en ny, lugnare, person. För att jag har en slags lugn i att jag
klarar mig. När saker runtomkring har rämnat, så har jag stått kvar,
det är som att jag har hittat en ny grund, en lite stabilare mark att
stå på. Och det får man fan skryta över.
Jag har även spenderat tid med att bearbeta en del av vad som hänt
i mitt liv tidigare, innan allt detta. Det låter också jävligt klyschigt,
men jag har bett personer om ursäkt, och förlåtit människor som
gjort nåt taskigt mot mig. Den största delen människor som inte
har bett mig om ursäkt, men helt enkelt för att jag inte har något behov
av att gå och bära påen massa ilska, eller negativa tankar om andra
människor. Det händer tillräckligt i mitt liv för att jag ska kunna slukas
upp helt i nuet, utan att grubbla på saker som hänt för längesen.
jaha. vad ska jag skriva mer då. kanske att jag KLARADE helvetestentan!!!!!
Blev helt chockad idag när jag gick in och läste och såg ett G. GODKÄND!!!!!
Lyckan jag kände var av sällan skådat slag. Pulsen slog snabbare, jag började
svettas och innan jag visste ordet av rann tårarna hejdlöst. (jag bröt ihop
efter tentan i december och var helt övertygad om att den gått åt helvete)
Ringde farfar och berättade och jag tror nästan att han fällde nån tår också.
Mamma gjorde det definitivt, och pappa och min moster också. De visste hur
säker jag var på att den gått åt helvete... Men jag klarade den!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får fortsätta i klassen, behöver inte ta studieuppehåll pga spärreglerna.
Lyckan är total. Jag får fortsätta hänga dagligen med min sthlms-kis och de
två norrlänningarna som förgyller mina dagar. Detta är en lyckans dag.
En lyckans vecka till och med, för Antonboy klarade fystestet till polishögskolan
galant igår, då firade vi också stort! Idag blir det dubbelt kalas :)
har bett mig om ursäkt, men helt enkelt för att jag inte har något behov
av att gå och bära påen massa ilska, eller negativa tankar om andra
människor. Det händer tillräckligt i mitt liv för att jag ska kunna slukas
upp helt i nuet, utan att grubbla på saker som hänt för längesen.
jaha. vad ska jag skriva mer då. kanske att jag KLARADE helvetestentan!!!!!
Blev helt chockad idag när jag gick in och läste och såg ett G. GODKÄND!!!!!
Lyckan jag kände var av sällan skådat slag. Pulsen slog snabbare, jag började
svettas och innan jag visste ordet av rann tårarna hejdlöst. (jag bröt ihop
efter tentan i december och var helt övertygad om att den gått åt helvete)
Ringde farfar och berättade och jag tror nästan att han fällde nån tår också.
Mamma gjorde det definitivt, och pappa och min moster också. De visste hur
säker jag var på att den gått åt helvete... Men jag klarade den!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får fortsätta i klassen, behöver inte ta studieuppehåll pga spärreglerna.
Lyckan är total. Jag får fortsätta hänga dagligen med min sthlms-kis och de
två norrlänningarna som förgyller mina dagar. Detta är en lyckans dag.
En lyckans vecka till och med, för Antonboy klarade fystestet till polishögskolan
galant igår, då firade vi också stort! Idag blir det dubbelt kalas :)
30e december 2011
Hej. Idag har jag flugit till Norge. Senast jag var har var
Jag funderar lite smatt pa att ge fan i allt hemma och flytta hit och den
Det finns aven tankar pa att forsoka fa byta studieort men tyvarr ar det inte
ju typ.. for en manad sen, sa det borjar kannas som vardag,
att hanga hos isabell. Det ar nog fjarde gangen i ar jag ar har..
Och forsta gangen pa nasta ar, eftersom det blir nytt ar imorgon-natt :)
Jag funderar lite smatt pa att ge fan i allt hemma och flytta hit och den
tanken slar mig allt mer ofta. Men vi far se hur det gar. Om jag inte
klarade anatomitentan sa kanske det blir en liten one way ticket till Oslo
och isabell for hela varen! We'll see.. Det finns lite olika planer i mitt
huvud men ingenting kan ju falla pa plats innan jag vet om jag har klarat
tentan eller inte. Iofs finns det allt starkare tankar pa att ta mig ett litet
studieuppehall anda, hur det an blir. Just for att jag tror att jag skulle ma
bra av det. Jag alskar delar av min klass men.. Ar sa trott pa uppsala. Igen.
Det finns aven tankar pa att forsoka fa byta studieort men tyvarr ar det inte
sa latt eftersom min javla utbildning ar sa sjukt oorganiserad att den ser olika
ut pa varenda javla universitet i landet. Ska det vara sa javla svart att bestamma
samma ordning pa kurserna?? Det ar ju inte som att vi ska arbeta med olika saker,
vi maste ju lara oss exakt samma saker anda.. (aningens underbyggda agressioner
mot detta som byggs pa varje gang nan i klassen klacker iden att dra nan annanstans
och fortsatta plugget..)
Allt ar ratt oorganiserat just nu, minst sagt. Jag har flyttat alla mina grejer till
nya lagenheten men det har visat sig att vi inte kommer kunna behalla soffan
som star dar da den ar totaldrankt i katthar som inte gar att fa bort.. Sa om nan
ar intresserad i en fin grasvart soffa med schaslang, let me know! Man far
dock inte vara kattallergiker, for da ar den rena dodsfallan.. Hehe. Ja sen vet jag
inte alls hur helvetestentan gick och sa vill jag kopa mig en tv men har inga pengar
och sa impulskopte jag mig en kaffemaskin haromdagen och sa har jag utvecklat
ett filmjolksberoende och sa ar jag sugen pa att gora sa mycket saker att jag inte
vet vart jag ska ta vagen.
Jag vill flytta, jag vill jobba, jag vill stanna kvar, jag vill plugga franska och jag
vill plugga genusvetenskap och jag vill kopa mig ett busskort eller dubbdack till
cykeln. Och jag vill aka till dublin och jag vill stanna kvar i min klass. Jag vill ha
en ny klass och jag vill halla hand och jag vill vara fri. jag vill ha trygghet men
utforska nya vagar, hamna pa oanade stigar. Jag vill ga vilse och umgas med
manniskor som ar mina raka motsatser. Jag vill flirta med framlingar och ga
i hoga klackar. Jag vill ha mysiga hemmakvallar och kopa mig ett tvspel.
Jag vill stanna och jag vill ga. Jag vill ha trygghet men frihet pa samma gang.
Jag vill aka harifran, jag vill slappa taget. Jag vill springa och stanna.
Jag vill ligga alldeles
stilla.
Jag ar kort och gott kaos personifierad.
Men det gor inte sa mycket. Saker har en tendens att ordna sig och jag haller pa
att lara mig sjalv att inte oroa mig i onodan, just for att allt ordnar sig, jamt.
Overlag sa kanner jag mig sa. Lite harmonisk liksom. I balans.
Nu ar jag hemma hos i och hon kommer snart hem fran jobbet. ikvall ska vi dricka
varm choklad med minttu och sjunga sing star och sen ska vi ut och sjunga karaoke
och var nyarsfest blir en javligt stor fest helt plotsligt kommer vi va 20 pers istallet
for 4 men jag tror att det blir javligt kul, faktiskt. Gott nytt, till er.
Julefrid.
Min egen version av thanksgiving
Eftersom livet har en sån tendens att bli jobbigt, stressigt, gråtigt..
Och eftersom jag hela dagen suttit och läst diverse upprörande artiklar
(om bland annat migrationsverket.......) Så ska jag nu lugna ner mig lite,
och skriva upp 15 punkter att muntra upp mig själv med.
Saker som jag är tacksam för just den här veckan.
1. Det är jul!!
2. Det är lucia <3 och jag fick vara lucia i 3 av 4 mysiga luciatåg igår.
3. Det är perfekta tiden för tända ljus som jag älskar.
4. Jag kan göra mysiga saker såsom att ta ett bad eller ligga i sängen en hel dag.
5. Jag har en fin person att hålla i handen när natten kommer.
6. Jag har både föräldrar och farfar nära, och där är jag alltid välkommen.
7. Jag går en högklassig utbildning som kommer ge mig ett yrkesliv som jag kommer älska.
8. Jag har ett jobb som ringer flera gånger i veckan och frågar om jag vill och kan jobba.
9. Imorgon har vi amnesty-möte igen och jag gör äntligen något istället för att bara sitta hemma och klaga.
10. Jag har beställt mig en iphone (gav upp, ALLA har ju en..) som kommer på fredag eller måndag.
11. Jag har lärt mig rätt mycket anatomi (till tentan) den här veckan och jag har enkelt för matte så läkemedelsräkningen nästa vecka borde inte vara några problem..
12. Jag fick ett mail av Malin där hon skrev att de saknar mig, att jag alltid är välkommen till dem och där hon frågade när jag kommer till Dublin härnäst. Jag visste det redan, men det är alltid extra trevligt att höra :)
13. Eftersom det inte är nån snö än så går det att cykla överallt fortfarande.
14. Ifyllnaden av tatueringen har äntligen läkt vilket betyder att jag kan ha på mig mina nya snygga kängor, älskar dem redan!
15. Jag slipper frysa inomhus, som jag gjorde jämt i Dublin.
Och så en extra bonus: filmjölken. Filmjölk till frukost och filmjölk till middag? Varför inte! Mera filmjölk åt folket.
Och eftersom jag hela dagen suttit och läst diverse upprörande artiklar
(om bland annat migrationsverket.......) Så ska jag nu lugna ner mig lite,
och skriva upp 15 punkter att muntra upp mig själv med.
Saker som jag är tacksam för just den här veckan.
1. Det är jul!!
2. Det är lucia <3 och jag fick vara lucia i 3 av 4 mysiga luciatåg igår.
3. Det är perfekta tiden för tända ljus som jag älskar.
4. Jag kan göra mysiga saker såsom att ta ett bad eller ligga i sängen en hel dag.
5. Jag har en fin person att hålla i handen när natten kommer.
6. Jag har både föräldrar och farfar nära, och där är jag alltid välkommen.
7. Jag går en högklassig utbildning som kommer ge mig ett yrkesliv som jag kommer älska.
8. Jag har ett jobb som ringer flera gånger i veckan och frågar om jag vill och kan jobba.
9. Imorgon har vi amnesty-möte igen och jag gör äntligen något istället för att bara sitta hemma och klaga.
10. Jag har beställt mig en iphone (gav upp, ALLA har ju en..) som kommer på fredag eller måndag.
11. Jag har lärt mig rätt mycket anatomi (till tentan) den här veckan och jag har enkelt för matte så läkemedelsräkningen nästa vecka borde inte vara några problem..
12. Jag fick ett mail av Malin där hon skrev att de saknar mig, att jag alltid är välkommen till dem och där hon frågade när jag kommer till Dublin härnäst. Jag visste det redan, men det är alltid extra trevligt att höra :)
13. Eftersom det inte är nån snö än så går det att cykla överallt fortfarande.
14. Ifyllnaden av tatueringen har äntligen läkt vilket betyder att jag kan ha på mig mina nya snygga kängor, älskar dem redan!
15. Jag slipper frysa inomhus, som jag gjorde jämt i Dublin.
Och så en extra bonus: filmjölken. Filmjölk till frukost och filmjölk till middag? Varför inte! Mera filmjölk åt folket.
Farmor
Jag skrev först långt men sen tog jag bort allt.
Det enda jag egentligen ville säga var att det
idag är exakt ett år sedan min farmor gick bort.
och jag saknar henne i mitt liv.
Under hennes begravning fick jag höra flera gånger att jag har
hennes utstrålning när jag sjunger. Finare komplimang får man
leta efter. För ett år sedan somnade jag med igensvullna ögon,
jag hade gråtit så mycket och hade så mycket sorg inuti mig att
det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Stundtals kändes det
som att jag inte kunde andas. Jag minns det precis, som om tiden
nästan inte gått alls. Men idag känns det mest tomt. Hon fattas mig.
lite mer än det vanliga tråkiga inlägget
Hej. Nu är det lördagen den 10e december 2011. Jag är 23 år gammal men
Justja, och så ska jag flytta snart och skaffa sambo, i form av en allra
känner mig ibland som 17, ibland som 27. Mitt liv går ut på att skaffa mig en
utbildning just nu och precis som i tonåren går mycket åt att hitta mig själv,
vilket jag tror alla fortfarande gör när man är 23. Man omvärderar ständigt
vad som är viktigast i ens liv och man prioriterar olika saker beroende på
vad det är för årstid och hur man mår. Jag har inte mått särskilt bra den här
sommaren och hösten och därför har jag prioriterat ensamtid och reflektion.
Vet att vissa av er känner er eftersatta av detta men de flesta har faktiskt
fattat och det är rätt skönt. Man måste få ta en paus ibland, och andas lite.
Det ska jag göra oftare, det blir så lätt att man bara tuffar på i racerfart tills
man slår i väggen, antar att det är det som hänt mig det här året, ett par
gånger, när jag inte stigit upp ur sängen på hela dagar osv... Det blir helt
enkelt för fullt i huvvet av tankar som inte fått ta den plats de behövt.
Jag lär mig nåt nytt om mig själv varje dag känns det som.
Det var rätt omvälvande att flytta hem till sverige efter nästan 13 månader
på irland. Det är konstigt, för jag har bott hemma i sverige nästan lika länge
som jag bodde i dublin nu, men fortfarande vänjer jag mig tillbaka. Det har
påverkat hela mig på sätt jag inte trodde gick. I fredags stod jag och väntade
på bussen åt fel håll i en kvart tills jag insåg att... det såklart är högertrafik.
haha. Pinsamt. Och lite jobbigt eftersom jag hade bråttom. Nåväl. Nu har det
gått ett år sedan jag levde ett vardagsliv i dublin. Varje gång jag är tillbaka
och hälsar på (vilket jag försöker göra så ofta det bara går) så känns det
jobbigt att lämna allt igen när jag åker tillbaka till Sverige. För när jag är där
känns allt "som vanligt" och, ni som har läst min blogg länge, vet ju att när
jag bodde där så mådde jag (utom på slutet) fruktansvärt bra. Det var där
jag hittade mig själv, skulle jag vilja säga. Den jag kom tillbaka som har
skalat av sig all den där osäkerheten som jag bar på innan jag åkte. Jag
kan helt klart säga att jag kom tillbaka som en lite bättre människa, som
definitivt är starkare, omtänkssammare och mer målmedveten på alla sätt.
Och det, mina vänner, är sjukt skönt. Det är som att en liten revolution
hållt hus inom mig, som jag tvivlar på någonsin skulle inträffat om jag
hade stannat här istället för att åka iväg.. Något som inte minst blev ganska
tydligt häromdagen när jag hade ett uppväckande möte med en del av mitt
förflutna. Plötsligt blev det verkligen tydligt, att jag gått vidare, att jag plockat
ihop mig själv och att slutresultatet faktiskt blivit ganska bra. Ganska mogen
och ganska glad att jag har växt i mig själv så pass mycket som jag har.
Det tog mycket tankar och energi innan det var avklarat, men nu vet jag,
att jag, och vi, gjorde rätt. Vi hade inte mått bra i varandras närhet och jag
tror ärligt talat att han hade stoppat mig från att utvecklas till en så själv-
ständig person som jag är i nuläget. Det var nästan också som en liten kick,
en liten egoboost kan man säga. Helt klart en bekräftelse på att jag vuxit
upp och mognat, vilket är sjukt skönt då jag ibland tvivlar på det, som sagt,
de dagar när jag känner mig som en osäker 17åring igen. Jag antar att
man mognar så sakta att människorna runtomkring en nästan inte märker
det. Det är först när man träffar någon man varit nära förut som man
inser att man inte är den personen man varit. Att man inte varit den personen
på ganska länge, till och med. Skönt. Closure, tror jag att det kallas.
Jaha. Vad har mer hänt den senaste tiden? Alla ni som känner mig har givetvis
hört om Anton (INTE anton i klassen, do not mix them up!!) som numera förgyller
en lagom mängd av mina dagar med sitt solskenshumör. Ska skriva längre om hans
vackra uppenbarelse någon annan gång men kortfattat kan man väl säga som så
att få människor har fått mig att må så bra som han. Få människor gör mig till en
så bra människa, som han. Han ger mig plats, frihet, ro, goda skratt och sist men
inte minst en massa styrka. Imorse när han gått till jobbet tidigt, tidigt, så vaknade
jag klockan fem av att jag höll en bukett rosor i handen. Han hade lagt de på kudden
när han gick, alldeles i smyg. Jag behöver nog inte förklara hur lyckligt lottad jag är.
Och så är det anatomin. Den ständiga förbannade jävla anatomin. Och fysiologin.
Alla jävla substanser som ska pluggas in och alla jävla processer i kroppen vid olika
händelser. Allt ska in. Allt allt allt. Så nu ska jag iväg till carolina rediviva, igen, och
plugga arslet av mig. Tur att jag köpt färdigt nästan alla julklappar samt städat mitt
rum, annars hade jag nog sysselsatt mig med helt andra grejer än tentaplugget..
Jahapp här var en ordentlig uppdatering om mitt liv och nu ska jag absolut inte
logga in på bloggen förens tentan är avklarad... Ni är förvånansvärt många som
läser faktiskt, vore kul att höra lite vilka ni är?
<3
Justja, och så ska jag flytta snart och skaffa sambo, i form av en allra
bästa Malin! Ska bli himla trevligt, tycker jag.
annan lista.. heehh..
fick lite tvångstankar. igen. så här kommer en till lista, då.
1. Jag är rädd för att dö. särskilt tidigt och ensam. sådär att jag inte hunnit leva mitt liv och fått barn och sånt där som jag vill hinna med först..
1. Jag är rädd för att dö. särskilt tidigt och ensam. sådär att jag inte hunnit leva mitt liv och fått barn och sånt där som jag vill hinna med först..
2. Jag vet inte vad det är som gör att vissa människor röstar på alliansen.
3. Jag har haft ett sjukt händelserikt år hittills. Sådär att luften pumpats ur mig både en och två gånger och pauserna/bakslagen har fått ta tid.
4. Jag är expert på att distansera mig, för att skydda mig. Avstånd hit och avstånd dit.
5. Jag har ingen aning om hur fisk smakar.
6. Jag drömmer konstiga, vanliga drömmar. typ att jag går till ica. (hej och hå, här var det action!)
7. När jag är lycklig dansar jag ibland runt ensam på mitt rum, och låtsas att jag är fit och super-awesome.
8. Jag är inte särskilt fit. eller super-awesome.
lista, forts.
4. en låt som gör dig ledsen:
5. en låt som påminner dig om någon:
6. en låt som påminner dig om ett ställe:
lista.
man ska egentligen skriva en sån här per dag, men har man dåligt
tålamod så har man, här kommer de tre första:
tålamod så har man, här kommer de tre första:
dag 1: din favoritlåt
eftersom jag är musikknarkare jag har oändligt mycket mer än en favoritlåt
då olika låtar passar i olika situationer.. men det här är två som aldrig är fel:
då olika låtar passar i olika situationer.. men det här är två som aldrig är fel:
favoritlåt sen äldre tonåren:
(min första favoritlåt)
dag 2: din hatlåt
(kräks lite i min mun när jag hör de här två vidriga låtarna)
dag 3: en låt som gör dig glad
I'll get up do my thing
det blev en hård vecka och inte helt oväntat följde känslan av tomhet strax
efter allt. som om det sitter ihop, like a horse and carriage. fun and less fun.
topp och dal. desto högre topp desto lägre dal. heja heja, positiva tankar! not.
Jag är totalt oproduktiv och har fortfarande inte städat rummet. om det fanns
ett världrekord i att inte städa rummet, så skulle jag nog vinna det. men det
gör inget för jag vill ändå aldrig ha folk här ändå. haha. jag är så jävla trött
på min korridor och allt som har med det här huset att göra. När vi cyklade förbi
det på vägen från anton ner till nationen där vi skulle käka idag så såg det ut
som att det lös inne hos mig. Jag var tvärsäker på att jag hade släckt och tänkte
hastigt tanken att det kanske brann i korridoren. Lugnt cyklade jag förbi. Som om
det inte hade spelat någon roll om mitt eget rum stod i lågor. Haha. (Peppar, peppar!!)
Skönt loj på nåt sätt. Hade en skön och meningslös partyvecka förra veckan och ser
lite fram emot att ha en skön och meningslös hemmavecka denna. Nu ska jag kolla
på sally som jag just laddat ner och sen blir det lite desperate housewives.
Det här var kanske det mest meningslösa inlägget nånsin men då förstår ni
ungefär vilken nivå mitt liv ligger på just nu.
För ett år sen sprang jag runt på museer med två ungar i dublin och idag hade
en i min grupp med sig sin unge och en del av mig ville bara stjäla med honom
hem. Jag saknar alexander så mycket att jag nästan går i bitar ibland. Jag förstår
fan inte hur föräldrar som förlorat sina barn kan gå vidare i livet, jag har inte
förlorat något barn men flyttat till ett annat land än min bäbis-au-pair-unge och
det känns lite... som döden. ibland.
I don't have to think it through
you'll know if I'm into you
Torsdag. Klockan är snart tre och jag vaknade för en timme sen.
Om en timme är jag bjuden på förfest så jag sitter och funderar
på om jag ska skynda mig, duscha, klä mig och dra förbi systemet
på vägen, och dricka öl för tredje dagen i rad, eller om jag bara
ska lufsa hemma på rummet iklädd nattlinne och städa lite, det
vore välbehövt. Kanske ha myskväll ikväll. Beslutsångest!
Igår var vi ett gäng ur klassen som drack öl och spelade spel
och det var mycket trevligt. Idag blir det klubb om det blir något.
Med andra ord: Vi är mitt i pedagogik-kursen, vi har INGENTING
att göra. Det är faktiskt rätt skönt, fast egentligen borde jag ju
plugga dygnet runt inför anatomin men liksom rumstädningen
så skjuter jag upp även det.. Suck.
What do we want??
Procrastination!
When do we want it?
...Next week.
Alltså. Beslutsångest är inte ens förnamnet. Utgång eller
hemmakväll? För nån vecka hade svaret varit självklart;
hemmakväll. Men man mår bättre om man tar tag i sig själv
och gör något istället för att sitta hemma. Så jag kanske gör
det. Städa kan man göra när festen/veckan är slut!
Höst
Det bästa med hösten är att man får vara deppig. Man får
inte vilja gå ut på en hel dag och man får vara på pissigt humör.
Hösten är inte hetsig som våren, när man helt plötsligt måste vara
ute och göra ditten och datten och vara skitglad och ha nya fina
kläder och helst vara smal och vältränad och samtidigt nästan bli
alkis pga. all jävla alkohol som det ska firas med. Jag gillar hösten,
jag gillar tjocka kläder, lager på lager och stora sjalar. Jag gillar
att se hösten från mitt fönster och inte behöva ta mig ut och vara
en del av skiten. Jag vet inte om det beror på mitt melankoliska
sinnelag eller på ren lathet, men jag njuter av att slippa göra mer
än nödvändigt. Jag pluggar det som måste pluggas, lagar mat och
äter var 4e timme. Utöver det så ligger jag mest här. Sjunker ner
i sängen lyssnade på Maria Mena och ser på serier om vartannat.
Den här veckan hade vi bara en lektion. Så det blir mycket sömn
och det är sjukt skönt att få en paus från allt och alla.
Blir stel, får dålig kondition och blir trött. Men det gör inget just nu.
Fokuserar på plugget och på att.. överleva, typ. Heja mig.
