kickilina

min dagbok full av djup, interna skämt, feminism, politik, bra låtar, töntiga bilder och fåniga youtube-klipp..

var och en sin egen lyckas smed

Jag är bra på att ge upp. Jag är bra på att säga: "...Näää vettu

vad, nu regnar det ute och då kan jag inte gå ut utan att bli sur,

jag stannar inne" Jag ger upp. Jag tycker inte det är mödan värt.

(som om jag kan stanna inne utan att bli ännu surare då?? nä.)

Jag blir lätt lat och så fort något går emot mig så ger jag upp litegrann.

Ju mer småsaker som går emot mig desto mer ger jag upp. Jag kan

sitta hemma hungrig istället för att gå ner för ett par trappor och gå

typ sju meter och handla mat, från affären som jag ser från mitt fönster.

Ja. SÅ lat är jag. Därför går jag lätt ner mig. När saker känns jobbiga,

när allt inte går som på räls, då kan jag lätt bli sån som ger upp.
Då känns regnet oövervinnerligt och då struntar jag i att städa för

att det inte är mödan värt för att få det rent, när allt annat ändå

är så jobbigt längre. Det är förmodligen en anledning till att jag

alltid har det så stökigt. Jag tänker att jag bor så trångt och har

så mycket grejer ändå, att det nästan inte är någon idé. Och en

anledning till det finns det ju, för mina kläder FÅR faktiskt INTE

plats i garderoben. (Visst, jag har en garderob till men den är full

med andra grejer. Jag har för mycket grejer. Egentligen borde

jag bjuda hem folk på loppis, eller bara låta dem ta vad de vill

ha. Jag behöver inte ens 10% av mina grejer ändå.)

Men.

Det var inte det det här skulle handla om. Utan det här skulle

handla om alla de påtagliga anledningar jag sett runtomkring

mig till att ruska upp mig. Att vara min egen lyckas smed.

 
På äldreboenden är det ibland ganska deppig stämning, men det

måste inte vara så. Och det ligger ganska mycket på personalen,

men framförallt så är de äldre just "sin egen lyckas smed". Allt

handlar om inställning och om man vill leva så lever man, och

i sverige finns det alla förutsättningar för att leva gott. Vill man

inte, så blir det en plåga. På både mitt jobb och på min praktik

blir det så påtagligt. De som inte ger upp, de som inte går ner

sig, de lever längre, de har ett bättre liv. De som kan känna

att de kan påverka sin egen situation, de får ett helt annat liv

än de som bara "jaha, nu är jag gammal och grå och då kan

man väl bara sitta här och glo så det är det jag ska göra nu"

 
För vissa, som trots stroke-skador och diverse handikapp

skrattar till av glädje när man sätter på radion och de får höra

lite musik. De ler tillbaka när någon ler, de sprider livsglädje

livet ut.  De äter som om det inte fanns någon morgondag,

medans andra springer av sig kilona i korridoren för att slippa

bli tjocka på ålderns höst (det är sant, anorexi är en sjukdom

för livet om man inte tar sig ur i tid) För att de har gett upp,

de har gett upp att bli friska och de har gett upp totalt på allt

annat också. "Träna upp muskler? Rehabilitering? Vad ska det tjäna till?

Jag ska dö snart" Ja. Det är DÅ man dör snart. Inte bara snart.
Man dör olycklig.

 
Eller, så väljer man, att vara aktiv, gör det man kan och provar

att bli bättre. Man har ju bara ett liv. Och det tar inte slut när man

blivit sjuk och skruttig. Det tar inte slut förens det tar slut, och det

vet ju ingen när det blir.

 
Jag vill inte bli en sån gammal, som ger upp. Så jag inbillar

mig att jag kan ändra mig, och faktiskt nästan att jag MÅSTE,

ändra mig. Nu. Nu nu nu. Jag måste se möjligheter istället

för hinder, jag måste börja övervinna istället för att övervinnas.

 
Allt SKA inte vara lätt. Det är inget FEL på livet för att det finns

hinder, för att det känns tungt. Det är normalt. Det är normalt

att det är svårt att ta sig upp vissa mornar och vissa dagar ska

man få ligga still och tyst, och ta en paus. Men man kan, oftast,

bita ihop. Göra något av eländet istället för att sitta hemma och

sucka åt det. Och man kan ta sig upp på mornarna och ta sig ut

från rummet, istället för att låta regnet göra en till en fånge i sitt

eget hem. Det är inte ett straff för regnet, eller för världen för

att det regnar. Det är bara ett straff för mig själv och det är bara

jag som lider av min egen lathet och hur lätt jag ger upp i olika

situationer.

 
Så jag har tagit ett första steg, jag har köpt mig ett redigt regnställ.

Nu är jag redo. Bring it on. Det kanske inte ger mig ett lätt liv,

men det gör en liten liten del av det lite lite lättare.

Övervinner jag ett hinder kanske jag klättrar över nästa

lite enklare också.

Så jag väljer nu, småskaligt (och på skakande ben efter

en grymt deppig sommar)

att vara min egen lyckas smed.