Lyhördhet
Lyhördhet. Ett ord som kan röra mig till tårar.
Att någon är lyhörd, det är något av det vackraste
man kan vara. Som inte bara lyssnar till ord och
meningar, utan hör det som inte sägs. Ser det som
inte syns. Pratar om det som ibland inte får finnas.
Att någon är lyhörd, det är något av det vackraste
man kan vara. Som inte bara lyssnar till ord och
meningar, utan hör det som inte sägs. Ser det som
inte syns. Pratar om det som ibland inte får finnas.
Det är sällsynt men inte unikt. Om flera människor
vore lyhörda för människorna i sin omgivning, så
tror jag att världen vore lite lite bättre. Om man är
lyhörd hjälper man per automatik, för man ser vad
som behövs göras och hur det behövs göras, utan
att någon ens sagt det.
Hos vårdpersonal tror jag att det är en av de absolut
viktigaste egenskaperna. Att kunna se när man är behövd,
att kunna veta när det är rätt tillfälle att komma in, men,
kanske framförallt, att kunna veta när det är rätt tillfälle att gå.
Att aldrig låta någon känna sig ensam på en avdelning full med
människor. Ensamhet är en känsla, inte fakta. Jag har varit
med flera gånger när de boende känt sig ensamma, trots att
de bor på proppfulla boenden med personal till hands dygnet runt.
Kanske är lyhördhet något man borde ha föreläsningar i, precis
som vi har i etik. Men samtidigt tror jag varken lyhördhet eller
moral är något man kan införskaffa sig, antingen har man det
eller så har man det inte..
Meningslöst inlägg kanske, men tänkte bara dela med mig lite
av mina tankar när jag för en gångs skull loggat in på bloggen.
Förresten funkar inte styckeindelningen, IGEN, därav strecken..
Det var allt för idag.
Kommentarer
Trackback
