Ångest
En av tanterna var ledsen idag. En av oss var in dit ochhon ville inte ha mat, hon låg på sängen och sa att hon
hade ångest. Hon ville inte komma ut och umgås och hon
ville inte titta på tv. Hon ville bara ligga där.
Senare när jag gick in och frågade hur hon mådde så
sa hon att hon var bitter. Hon var bitter för att hon
var gammal och för att det var lördagskväll. Jag kan
verkligen tänka mig det, jag kunde känna med henne litegrann.
Lördagskväll hemma i en ensam säng i ett ensamt rum. I en
korridor som andas ensamheter åt alla håll. Stackars lilla tant.
Varning. Nu blir det personligt igen. (Och återigen funkar det inte
att göra styckesindelningar utan de här jävla strecken)
En av gamlingarna var ledsen ikväll. En av oss var in dit för
att hämta henne inför middagen men hon ville inte ha mat,
hon låg på sängen och sa att hon hade ångest. Hon ville inte
komma ut och umgås och hon ville inte titta på tv. Hon ville
bara ligga där. Senare när jag gick in och frågade hur hon
mådde så sa hon att hon var bitter.
Hon var bitter för att hon var gammal, det var lördagskväll
och hon var ensam. Fast på ett boende med andra gamlingar.
Jag kan verkligen tänka mig det, jag kunde känna med henne
litegrann. Lördagskväll hemma i en ensam säng i ett ensamt rum.
I en korridor som andas ensamheter åt alla håll. Stackars lilla tant.
Det skar i hjärtat men hon blev lite gladare när jag hjälpte henne
med blöjbyte och sa att man får vara bitter. Att jag också är bitter
ibland och att hon inte är ensam. Att vi bryr oss om henne och att
jag kommer finnas där igen när hon vaknar på morgonen.
Det kändes tungt. Hon säger ofta att hon var snygg en gång i
tiden och ibland okynnesäter hon pizzor bara för att det "inte
spelar någon roll ändå" hon "ska ändå dö". Jag har aldrig kommit
så nära en frisk äldre människas ångest förut, som det känns ibland
att jag är på den här avdelningen. På det sättet antar jag att demensen
är lättare, även om det är mer ångest där så uttrycker de den inte
lika klart, man får aldrig höra deras tankar bli till ord. Här är det
annorlunda. Men, precis som på demensen så måste man fortsätta
le, trots att det gör ont inuti att se dessa människor (och ibland
deras anhöriga) lida. Man får ta en dag i taget och ibland en timme
i taget. Se till de små små sakerna, ett leende här och en klapp på
kinden där.
När jag förklarat att man gärna får vara bitter, faktiskt att man får
vara hur bitter som helst, att det är okej och att jag också brukar
vara det så log mot mig, det största leendet jag sett på hennes ansikte,
ett leende av tacksamhet på nåt sätt. "Tack att jag får vara bitter, nu
känns det lite lättare" och det kändes som att det var värt hela dagens
jävla slit (jobbade dubbelpass, dvs 7-13 & 15-21 och hade ont exakt
överallt de sista timmarna).
Ibland händer det att man känner sig som en god människa, jag älskar
den känslan. Jag älskar när människor är tacksamma och när jag kan
känna att jag gjort något för någon annan människa. Det är förstås det
här som styr mitt yrkesval och mycket i mitt privatliv också.
Om det är något min tid i Dublin har förstärkt i mig så är det min
vilja att hjälpa till. Hjälpsamheten som finns där, som är så utspridd
på irland, är av sällan skådat slag. Det slår alla turister med häpnad
och även om jag bodde där i över ett år fortsatte jag förvånas, och
ibland när jag tänker tillbaka på händelser, på positiva attityder
jag mötte hos människor där, så vill jag nästan nypa mig i armen
för de verkar inte riktigt sanna. Men jag är naturligtvis glad, för
jag är ganska säker på att alla de upplevelserna gjort mig till en
bättre människa. Och att det bidragit till att det blev så enkelt
och självklart helt plötsligt, vad jag ska ägna mitt liv åt. Det finns
inget annat i hela världen jag kan tänka mig att göra med det.
Nu måste jag sova. Har skitsvårt att lämna jobbet på jobbet och
tänker alldeles för mycket. Men det är väl något man lär sig med
tiden. Och då är det ju bra att jag börjar i förväg med att jobba
med människor, så jag kan bli världens fucking jävla bästa sjuksköterska
när jag är klar. Japp, det är det som är planen nämligen. Ambitiöst indeed
men man måste ju drömma, annars kommer man ingenstans, någonsin,
som en vän sa i förrigår när vi var ute och joggade. OBS andra gången
på en vecka som vi joggade en mil är det inte ganska awesome? Jag
tycker iaf att vi är superawesome. Hejrå.
Kommentarer
Trackback
