kickilina

ni får inte komma in 

 
 
 
Den här veckan tillhör min farmor.
Att stå och se på, att höra, hålla handen
och att på alla sätt, med alla sinnen ta in
vad som håller på att ske just nu
är det mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. 
Jag fokuserar på att andas, och att finnas där så 
mycket som möjligt, både för farmor och farfar.
 
Så ni får ursäkta om jag inte svarar i telefon,
på facebook osv. Det gör tillräckligt ont att
bara finnas just nu.


Allt.
Överallt.
Hela tiden.
Hela JÄVLA tiden.
Det kan inte beskrivas i ord.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad man säger,
hur man beter sig, hur man håller ihop alla bitar av
sorg som finns överallt. Oron. Smärtan. Hur man håller
ihop sig själv, när någon dör mitt framför ögonen på
en.



Jag önskar att jag hade någon att krama.
Kanske någon att ringa. Någon att sitta
tyst med.
Någon som kanske höll min hand när jag sov.