kickilina

 
jag pratade med chefen på mitt gamla jobb idag, hon blev
jätteglad och jag får typ HUR mkt jobb som helst när jag
är hemma i sverige i augusti. känns bra. ska bli kul faktiskt. 
 
I måndags kom jennie hit. Vi yogade till dvdn som jag lånat
av anja. I tisdags åkte vi till anja och kian och alexander lekte
hela dagen. Idag åkte vi dit igen, jordan och ungarna (som jag
ska ta hand om from. slutet av augusti!) var också där. Sen gick
vi en sväng till ikea och jag köpte efterlängtat tunnbröd. åh :)
Imorgon ska vi åka och klippa alexander, sen ska jag på mitt
livs första fotbollsträning! Eller alltså. Bara titta på. Men ändå.
Kanske ska börja sen!
På fredag ska vi till jordan på dan, på kvällen ska jag yoga med
jennie och sen kanske ut. På lördag kommer derek hit och jag
ska laga svenska köttbullar osv. Köpte gräddsås och lingonsylt
på ikea idag. 
 
Det känns skitkonstigt att jag ska börja flytta mina grejer
nästa vecka till en annan stadsdel. mitt nya hem. hos en
ny familj. nya arbetsuppgifter, nya ansvarsområden, nya
relationer, nytt område, nytt bussnr, nya grannar, ny
närbutik. ny säng, nytt rum. ah.
eftersom jag landar dagen innan jag börjar så ska jag
försöka flytta det mesta av mina grejer innan jag åker,
så jag slipper stressa och hålla på samma dag som jag
landar. 
 
Jag är hur som helst mkt nöjd med mitt beslut att stanna
på irland i höst. Jag är peppad på nya utmaningar i en ny
familj och jag är peppad på allt som kommer därtill. Det
här är nog mitt livs bästa tid. Jag hade aldrig nånsin kunnat
föreställa mig att jag skulle trivas såhär bra här, så långt från
det jag hela mitt liv kallat hem. Hur allt som till en början
varit så främmande kan kännas så hemma.


(obs här kommer en massa jävla tjat om irland igen)
Jag tvingar ingen läsa.


Idag tex. hade jag en tio minuters konversation med en
främmande kvinna på busshållplatsen. sånt händer liksom här.
hela tiden. Jag fick stå under hennes paraply och hon berättade
att hennes dotter var mkt god vän med två svenska tjejer.
Och rätta mig om jag har fel, men det HÄNDER bara inte i
sverige. Har jag nånsin stått under en främlings paraply i
regnet i sverige? Skulle någon NÅGONSIN erbjuda sig att
dela med sig av sitt paraply till en främling?
Nä. Det tror jag faktiskt inte. Det slår mig mer och mer hur
rädda svenskar är för det okända. Hur främlingar inte är något
annat än just det, främlingar. tills det visar sig att de kanske
är nån kompis kompis och isåfall kan man ju säga hej, kanske,
om man känner för att vara trevlig. Annars är man tyst. Kanske
nickar hej till varandra. Om det är en främling kollar man inte
ens på varandra, eller inte så den andra märker det iaf, men
i hemlighet dömer man varandra medans man står och väntar
på bussen. Kanske hittar på berättelser i huvudet om hur den
andra personen lever sitt liv. Kanske undrar man vad klockan
är och är man modig och utåtriktad kanske man frågar vad 
den är. 
Återigen, rätta mig om jag har fel. Jag är öppen för diskussion
och detta är min något inskränkta syn på sverige, som jag fått
av att vara här i x antal månader och lärt mig hur det är när
folk faktiskt pratar med varandra.



sen får ett utdrag ur min och theresias konversation på 
facebook lite tidigare, avsluta dagens inlägg: 
 
herregud. sverige. att behöva sminka sig för att gå ner
på kiosken och köpa en cola. eller sätta upp håret. ha på sig
en trevlig cardigan. ifall man skulle träffa nån. här tänker ju
folk inte i närheten av de tankarna. ska man ha en cola ska
man ha en cola, det är fan inget tjafs om nåt annat, välja skor
eller nåt. hah. fan vad man håller på egentligen, i sverige.
jävla hustle allt.