kickilina

just slip the sabel under the tree
for me
been an awful good girl



Idag längtade jag hem ordenligt för första gången här borta.
När jag gick upp från min underbart varma säng satte jag
på mig en kofta och min ullväst utifall att det skulle vara kallt
där nere. det var det. det finns inga ord för att beskriva HUR
kallt. termometern sa 15.5 och jag ville bara gråta. men vad
för man? jag var ju tvungen att fixa frukost osv.. dog nästan.
jag frågade malin om vi inte kunde sätta på värmen och fick
till svar att värmen redan var på! och den hade redan varit på
i två timmar. sjukt. vid nio, när det fortfarande inte var varmare
än 17.2 smsade jag henne och frågade hur man sätter på golvvärmen,
för golvet var iskallt. hon smsade att det redan borde vara på men
att jag kunde testa att skruva en ratt mera till höger och det gjorde
jag. efter några timmar var det iaf 18..

som om inte kylan vore jobbig nog, när jag JUST satt mig på
övervåningen och satt på värmefläkten så knackar det på dörren.
först tänkte jag inte öppna men sen såg det lite ut som tereza
genom fönstren så jag öppnade ändå. det var niamh. hon bjöd
in sig själv och sa att hon kunde koka te till sig själv medans
jag tog en dusch. så så blev det. det blev en snabbdusch, ville
inte vara otrevlig. vi satt och pratade i köket (läs: kylan) ända
tills hon gick hem och alexander vaknade. då var det dags för
lunch.
av niamh fick jag dock tipset att stänga dörrarna till alla angränsande
rum, för att hålla in kylan lite. det hjälpte faktiskt, och så hämtade
jag en värmefläkt från vardagsrummet som räddade resten av
eftermiddan.
erik kom och hälsade på och det var mest jobbigt, tills jag satte på
en film och han äntligen var tyst. han får nog för lite social stimulans
i sin värdfamilj, det var som att han bara exploderade av ord och
meningar. det mesta rätt ointressant. haha. jag älskar hur jag
berättar allt så detaljerat här?! you're welcome!

iaf. vi kollade på jalla jalla. den är stört bra. sen slängde jag
i princip ut honom för att jag inte orkade umgås längre och
nu sitter jag här och har ångest över allt plugg jag borde göra.

imorgon är det playgroup på biblan som gäller. niamh kommer
dit och möter upp oss, och tereza ska dit med sin flicka också.
ska bli kul. sen ska jag dammsuga lite för på torsdag kommer,
som sagt, min bror och en vän till honom på besök.



men det var inte bara för kylan som jag längtade hem.
jag längtar efter mina julskivor där hemma, efter pappas
sten&stanley jul-LP, hur det doftar hos mamma och pappa
vid jul. julgardinerna, de små tomtarna, kylskåpsmagneterna.
jag saknar uppsala, julmusiken som pumpas ut genom varje
affärs högtalare, om och om igen. (shit vad jag ska åka ner på
stan så fort min brorsa är här med mitt visakort.)
jag saknar friheten i att inte alltid behöva ta med en bäbis
överallt. att det inte tar en halvtimme att göra sig klar för
att gå till bussen, utan att bara slänga på mig skorna, och
jackan och dra. jag känner mig lite fängslad liksom.  fast
är det jag inte såklart. jag kunde inte önskat mig något bättre
än det här. (igår när jag hade dukat och hämtat maten låg det
en malteser-påse på min tallrik. och malin var verkligen
jättetacksam över att jag hade lagat mat. hon är fin. snäll.)

men jag saknar det oansvariga studentlivet. haha. jag saknar
att flirta med killar på krogen och att ta taxi hem trots att jag
måste leva på nudlar en vecka pga det.
alla killar jag har sett på krogen hittills i dublin har varit gay.
heterosexuella irländska män dansar tydligen inte. så de finns
inte på dansgolvet. så förklarade malin det hela. gaymän kryllar
det iallafall av, dansade med tre megafjollor i fredags, det var
rätt kul men VAR ÄR ALLA HETA MÄN??? äh.

jag drömmer mig hem, jag drömmer om en man med het
rumpa som bor bara fem-tio minuters cykelväg från mig.
eller ja. där jag bodde. där mitt namn fortfarande står på
brevinkastet.
jag saknar honom.
och jag saknar min trygghet, mitt sociala skyddsnät som
består av alla barndomsvänner, alla underbara fantastiska
människor. det blir nog bra att komma hem över jul, och
det är bra att jag får stanna i två veckor. då hinner jag även
hänga med min farmor och farfar ordentligt. farfar fyller 90
när jag är där.


jag är livrädd för att någon jag tycker om kommer dö medans jag är borta.
tanken jagar mig faktiskt. och den gäller inte bara farmor och farfar som
uppenbarligen är de äldsta (90år båda två) utan även alla andra. jag är
rädd att ångra att jag åkte hit, utifall att någon skulle dö medans jag är
borta.
jag måste sluta vara så rädd för döden.