det är bara saker man ser
det är bara saker man vet
Jag och Made (plus hennes typ tusen systrar) ska se Kent när
de spelar i uppsala och det ska bli ganska mysigt tycker jag!
Idag var en rätt så kass dag rätt igenom. Det började med att
jag jobbade över, stressade hem till Hannes för att hämta mitt
kvarglömda vin, fick ett kukigt sms och en halvtimme senare;
en inställd sthlms-resa i samma sekund som jag, för första gången,
betalt för en tur- och returbiljett till sthlm. (tänkte jag skulle passa
på så jag slapp köpa tillbakabiljetten + köa på centralen) Oh the irony...
Allt känns rätt ironiskt just nu. Hur man litar på människor man
aldrig ens fått en anledning att lita på. Varför gör man så? Gör
andra också så eller är jag bara korkad och naiv? Hur man förstorar
upp situationer och tror sig känna människor man egentligen inte
känner. Varför tror man att människor är så lätt-beräknerliga, när
man vet att man själv är komplicerad som fan. Varför skulle inte
andra människor vara lika komplicerade, egentligen? Man är för
snabb med att döma människor. På gott och ont. Jag missbedömer
rätt så sällan men de senaste gångerna det har hänt så har det helt
klart varit till personens fördel = att jag har trott att personen i fråga har
varit mer pålitlig eller god än vad den i slutändan visat sig vara. Varför
tror man alltid det bästa om folk? När jag skriver man så menar jag
naturligtvis främst mig själv eftersom jag inte har världens koll på vad folk
i allmänhet tror om folk. Det är knepigt. Jag vill inte misstro folk, men att tro
gott om folk tär på en. Särskilt när det är personer som kommer en nära, nära,
in under skinnet, innan man inser skadan de orsakar där under. Djupt in.
Hårda, vassa människor. Som bara tänker på sig själva. Som ter sig om
nånslags tonåringar, trots att de lämnat tonåren bakom sig. Varför växer
vissa inte upp?
Jag vill så gärna tro att folk kommer till insikt, att man landar i sig själv.
Att kaoset tar slut och att verkligheten tar vid. Att man, vid skilda tidpunkter
i livet naturligtvis men ändå, inser hur rädd man måste vara om varandra och
hur sköra andra människor är för ens ord och handlingar. Hur kan det vara
så att vissainte vet vad som är rätt eller fel och heller aldrig lär sig det? Jag
vet inte. Förmodligen är det nåt med uppväxten. Har man inte litat, inte lärt
sig att vara någon att lita på, så kan man nog aldrig vara varken pålitlig eller
lita på någon annan. Det är sorgligt, särskilt för de som växer upp och lär
sig att lita, och sedan träffar på de (ursäkta uttrycket) rötäggen som inte
kan litas på. De som ålar sig fram i livet som nånslags ormar.
Beyonce uttrycker det bra i sin låt "If I were a boy", (som jag för övrigt tror
mycket väl kan appliceras lika bra på tjejer), just det här
"I'd put myself first. And make the rules as I go".
Att människor kan bete sig så. Att man kan styra och ställa utan att se
konsekvenserna, eller kanske ännu värre; att se dem men att inte bry sig
eftersom det inte angår en själv.. Även långt efter att ha lämnat den
egocentrerade barndomen bakom sig.
Men det är väl just det, vissa lämnar den kanske aldrig.
boktips
Hej. Jag läser en bok som heter Mig äger ingen, skriven av Åsa Linderborg.
Den är bra. Läs den. Okej, hejdå!
Den är bra. Läs den. Okej, hejdå!
aldrig mer.
Att arbeta med människor ger mig nya perspektiv på livet.
Varför uppskattar man inte sin kropp medans man har den?
medans den fungerar.. Jag har inget ben som viker sig när
jag försöker gå, jag har ingen hand som fastnat som en krok.
jag kan borsta tänderna utan att dreggla ner mig själv, jag
har tänderna kvar och jag kan gå, springa, vända mig i sängen
själv. Jag kan resa mig ur sängen utan hjälp, jag kan gå till
andra sidan stan om jag vill och har aldrig några problem med
att hitta hem.
Varför njuter man då inte, så mkt som man borde? Måste
man (återigen menar jag på mig själv när jag skriver man..)
se hjälplösa människor för att uppskatta att man kan hjälpa
sig själv, hur mkt man vill? Sorgligt.
Men ändå värdefullt, att lära sig uppskatta, i tid.
Hur mycket tid, energi, pengar etc har man (jag) inte lagt ned på rent
och skärt självplågeri.. för att förbli tonårs-smal, för att vara "snygg".
Som om det vore det allra viktigaste. Ibland viktigare än att kunna
betala hyran eller att ens orka komma upp ur sängen.
Det var längesen nu, men jag minns det som om det var igår.
Hur jag plågat mig själv, hur jag hatat min egen, fullt fungerande,
tunna och snälla kropp. Min stackars kropp, som aldrig gjort mig
nånting annat än att följa med. Släpas med hit och dit. Upp och ner,
ner och upp. Och hur få gånger den sa ifrån. Hur sällan jag svimmat
och brytit ihop är inget annat än ett mirakel. Min kropp verkar tåla
att plågas hur mkt som helst, det har jag periodvis gjort oavbrutet
när jag varit sjuk. Jag ska aldrig mer plåga mig själv på det viset.
Och jag har hatat färdigt, jag har hatat för en hel livstid.
Jag är glad, att jag får jobba med människor. Och tycker
lite synd om alla de som aldrig får uppleva hur fantastiskt
det är att verkligen hjälpa en annan människa. Som aldrig får
det där TACKet eller den där blicken som betyder att man gjort
nåt gott. Det är verkligen det som driver mig. Alla stressiga dagar
och påfrestande situationer som man sätts i, det är det som gör
att jag håller, att jag inte går sönder på jobbet när allt känns kasst.
Jag har ju arbetat med människor i flera år, på olika sätt
men först nu har jag verkligen förstått mig på hur det fungerar,
och kanske varför jag hamnat just där. (Ja, jag tror faktiskt lite
på ödet, ibland) Det öppnar upp för helt nya sätt att se på andra
människor, och, iaf för mig, på mig själv. Jag lär mig så mycket
om andra, och lär mig hela tiden att tycka om mig själv, lite mer.
you can be a sweet dream, or a beautiful nightmare
either way I don't wanna wake up from you
En bra helg trots att det är fullt upp. Men det är självvalt fullt upp,
häng med trevliga människor och mysiga saker i görningen.
I torsdags var empa och sofie här på middag och skvaller hela kvällen,
igår såg jag och richard på 30 rock i en massa timmar och sen kom
angelie hit och vi gick på picknick ute i solen, kollade på fotbollen och
mös. och idag kom mija hit och stylade mig och fotade mig ute i regnet,
det var också kul. Snart kommer simpan och ikväll ska vi kolla på filmer
och ta det lugnt. Imorgon är det jobb igen men det känns helt okej. Allt
känns alltid lite lättare när man vart och tankat lite irland i blodet.
hej
idag mår jag lite konstigt. jag tror att det är stress. som vanligt. typiskt osmart
att ta på sig heltidsjobb hela sommaren när allt man behöver är en paus. men
så är jag väl inte känd för att ha den starkaste självbevarelsedriften heller, antar
jag. Tack och lov är mitt jobb roligt. Och det ger mycket. Idag sa en av tanterna
"vi utgör ett rätt bra team ändå, du och jag" och jag bara "ja.. det gör vi". Efter
jobbet gick jag till farfar och kollade på halva fotbollen och det var också fint.
Han hade gjort egen kräm till efterrätt. På kvällen kom ali (angelie) hit och
färgade mitt hår, sen sjöng vi på mcdonaldslåten från 96. "dagar kan passera
fort, som en våg på öppet hav, yey yeah" ..osv. och så kollade vi på match nummer
två på tv.
det var allt för idag. hejrårå.
Framåtanda.
http://www.sydsvenskan.se/varlden/chocksankta-loner-gor-direktorer-mallosa
way to go, france!!!!
Överraskade malin och gav igår genom att flyga till irland och plinga på deras dörr.
Det var askul. De trodde inte sina ögon när jag stod utanför deras hus :D alexander
och amelie blev super excited och började springa runt som tokar och gjorde det
resten av kvällen. Underbart och precis den reaktionen jag önskade från både föräldrar
och barn. Nu är jag hos Anja som duschar och snart ska vi gå ut. Anja tyckte det var
synd (och lite konstigt med tanke på att det är jag?) att jag bara hade med mig låga skor,
så jag har lovat att ha på mig ett par av hennes svarta pumps ikväll, får se hur länge
jag orkar gå ;) Igår fikade jag med Jennie och idag spelade jag och Derek badminton.
Kul. Och som vanligt, lite konstigt, att jag inte bor här. Att allt är så vant, så "familiar"
fast ändå - inte hem. Längre. Konstigt. Men skönt, också. Skönt att vara tillbaka och
skönt att få prata med främlingar på bussen, fika på favoritcafét, klaga på idioter på
bussen och sist men inte minst: skönt att bli välkomnad som om jag aldrig varit borta.
Underbara, underbara AnjaJennieMalinGavinDerek. Här mår jag som bäst. Tack.
Nu lyssnar jag och Anja på Backstreet boys och ska förfesta vidare! Ikväll blir det
gayklubb, antingen The George eller The Dragon! Nice!
way to go, france!!!!
Överraskade malin och gav igår genom att flyga till irland och plinga på deras dörr.
Det var askul. De trodde inte sina ögon när jag stod utanför deras hus :D alexander
och amelie blev super excited och började springa runt som tokar och gjorde det
resten av kvällen. Underbart och precis den reaktionen jag önskade från både föräldrar
och barn. Nu är jag hos Anja som duschar och snart ska vi gå ut. Anja tyckte det var
synd (och lite konstigt med tanke på att det är jag?) att jag bara hade med mig låga skor,
så jag har lovat att ha på mig ett par av hennes svarta pumps ikväll, får se hur länge
jag orkar gå ;) Igår fikade jag med Jennie och idag spelade jag och Derek badminton.
Kul. Och som vanligt, lite konstigt, att jag inte bor här. Att allt är så vant, så "familiar"
fast ändå - inte hem. Längre. Konstigt. Men skönt, också. Skönt att vara tillbaka och
skönt att få prata med främlingar på bussen, fika på favoritcafét, klaga på idioter på
bussen och sist men inte minst: skönt att bli välkomnad som om jag aldrig varit borta.
Underbara, underbara AnjaJennieMalinGavinDerek. Här mår jag som bäst. Tack.
Nu lyssnar jag och Anja på Backstreet boys och ska förfesta vidare! Ikväll blir det
gayklubb, antingen The George eller The Dragon! Nice!
we don't know which way to go
Igår var jag på tv i en halv minut, typ. Wiie.
Idag spelade jag och anton spel med min mamma,
det var mysigt. Sen spelade jag och Richard ett iPad-
spel, det var också mysigt. Och så packade jag.
I helgen ska jag åka på en surprise-trip och det ska
bli askul. En annan sak, som varken är mysigt eller
kul, är att mina grannar har börjat ha högljutt sex
mot väggen som är bakom min tv. Och när jag skriver
högljutt så menar jag HÖGLJUTT. Som i: spelar de in
porrfilm, har de trekant? HUR MÅNGA ÄR DE? Kan två
människor låta så mycket? Kanske. Kanske är de ett
helt gäng, vem fan vet, och vem vill veta? Usch.
Inte jag. Haha!!
Vidare till nåt annat. En i klassen påminde oss just
om att det faktiskt var fem år sen vi tog studenten.
Därför tycker jag att det skulle va kul att visa, i bilder,
några höjdpunkter från varje år, för en liten överblick på
vad som har hänt i mitt liv sen dess:
2007: studenten, mitt första jobb, tyskaplugg, och cypern med kristin
2008: fuerteventura med fabian, egypten med kristin, den
mest partyspeckade våren jag nånsin kommer ha, 5 veckor i
turkiet med kristin, jobb som vårdbiträde och en jävla massa
pendlande till holland och en viss tim-gosse.
2009: hade 80tals-hejdå-fest, flyttade till rotterdam, bodde i
en garderob och jobbade för den mest manipulativa
häxa jag (förhoppningvis) nånsin kommer träffa. flyttade hem,
hade "sommaren med ellen" som den kom att kallas,
festade bort hösten, åkte till grekland med kristin och till oslo till isabell
hade en till avskedsfest och drog slutligen till dublin för att göra nån nytta.
hittade en ny familj, ett nytt hem.
2010: dublin blev mitt hem och mitt livs kärlek hittills, liksom lille alexander 1 år (då en liten vilde i koppel). Andades dublin-atmosfär och utforskade landet. Firade st. paddy's och lärde mig irländsk slang och dublin-kultur. Malin fick en ny bäbis i augusti och jag fick ett nytt jobb i tre månader, ta hand om lille cian 3 år.
2011: vemodigt hade jag flyttat "hem" från dublin, men helt plötsligt hade jag the time of my life på världens bästa nollning, och kände genast att jag hittat rätt utbildning! Gick med i amnesty, röda korset och F! (japp allt på samma gång, hade längtat efter att engagera mig) Festade, pluggade, pendlade lite till cambridge under våren till någon som visade sig vara en idiot, äventyrade på egen hand i london och gjorde den mest lyckade (impuls-)roadtrippen nånsin, med natalie och jarno uppe i nordirland. Drack öl i finland, gick på URF. Hälsade på ett par gånger i dublin och ett par gånger hos isabell i oslo och helt plötsligt var det 2012 och det året vet ni redan allt om ;)
DET VAR ALLT HEJRÅÅÅÅÅ!
