Pirret
Det var längesen jag skrev. Jättelängesen. Det har hänt mycket sen dess.
Jag har jobbat. Pussats. Skedat och gjort stora planer med den bästa personen
jag nånsin lärt känna. Vi gör roliga saker varje vecka och pusslar ihop vardagarna
så att vi kan ses nästan jämt. Tillsammans har vi varit i Lund, Göteborg, Finland..
Furuvik och Öland.. Jag har rest till Senegal och Brasilien med bästa vänner.
Badat i vattenfall och gråtit av skratt. Jag har nästan helt slutat med att köpa
hem animaliska produkter och inte shoppat (mer än enstaka plagg) på nästan ett år.
Jag har sagt upp mig och ska snart flytta till Norge.
Och det pirrar. Det kliar och känns för trångt och för stort på samma gång.
Att vilja resa mer. Att vilja vara på språng. Känna sig fri. Jag ska flyga till
en stad jag aldrig varit i, och göra ett jobb jag aldrig gjort. Och det är bra.
Det är helt sjukt bra. Keep on moving. Vad skulle en egentligen vara
om en inte fortsatte? Vem skulle jag vara?
A boat is safe in the harbour,
but this is not the purpose of a boat.
Jag har aldrig känt att ett citat har passat in så bra som på
mitt liv de senaste åren. Det pirrar i mig och det börjar klia och
det känns som att kläderna blir för små eller så är det staden
eller så är det allt och svenskheten som kommer lite för nära
och stör synfältet. Den stänger in mig. Får mig att anpassa mig.
Så att jag skrattar liite tystare, dansar lite diskretare, klär mig lite
mindre färgglatt och inte orkar säga emot lika mycket som min
het-tempererade mor lärt mig att en ska... För att det inte passar
in. Det är inte lagomt. Och här är det lagomt som gäller. Och ju
mer jag lär känna mig själv desto mer inser jag att lagom inte är
för mig. Villa, volvo, vovve.. Osv. Jag och P drömmer om ett litet
torp med en öppen spis..
Vi ska till Dublin i helgen och som vanligt längtar jag som en jävla
galning för att jag vet att jag andas lite bättre där. Och det ska bli
kul att visa honom mitt andra hem. Och det ska bli skönt. Att andas.
Att komma bort lite. Även om det bara är fyra dagar och jag försöker
förbereda mig mentalt för tårar och känslan av att aldrig vilja åka hem igen
från staden där jag växte upp. Men sen är det inte långt kvar när
vi kommer hem, innan vi flyttar..
Så jag tänker att snart. Snart kliar det inte längre. Snart går jag vilse på en
ny plats och hittar nya vägar. Till mig själv och till världen runtomkring.
För mig är att resa att leva. Det är att öppna en ny värld och att
upptäcka mig själv, lager för lager. Komma närmre.
Precis som kärlek.
Jag har lärt mig mer om mig själv tillsammans med P än jag nånsin
visste förut. Jag upptäcker nya delar av mig själv hela tiden och vi
kommunicerar kring allt på ett sätt som får mig att undra vad jag
egentligen hållt på med i tidigare år. Jahaaaaaa Är det SÅHÄR det SKA vara!? JA.
Det är det. Det är vackert och naket och äventyrligt men ändå tryggt. Och
stabilare än allt jag haft förut. Det är inga frågetecken. Det är ingen tvekan.
Det är huvudet först och redan på vår första dejt som snart är ett år sen så
undrade jag inombords hur fan jag kunde känna mig så orimligt trygg med
en människa jag knappt kände. Det var ju helt sjukt. Helt orimligt. Varför
hade jag ingen farstu, som Hannes brukar säga (om folk som bara släpper
in och vräker ut sitt liv så fort man knackar på)? Varför kände jag ingen panik
alls, eller oro över vem det egentligen är som knackar på?
Så småningom kröp svaret fram. För att det är Han. Det är Han med stort H
och vi förstår varandra. Häftigt. Enormt. Jag ska sluta skriva nu för att jag
blir emotionell och då slutar jag aldrig skriva. Men iallafall.
Det var längesen jag skrev och mycket har hänt men jag är LYCKLIG.
Och fortsätter utvecklas, tillsammans med en människa som jag älskar
och som låter mig vara precis den jag är. Som uppmuntrar mina idéer
och inte bromsar min fart, utan springer ikapp och bredvid när det bär iväg.
En människa som fascinerar mig. Som räknar med mig och som prioriterar
att vara med mig och som ibland säger "menar du såhär" när jag inte hittar
orden och träffar. rätt. varje. gång. Det är magi. Och jag är lycklig. Mitt 28e
år på denna jorden har varit det bästa nånsin. Och mitt 29e ska bli lika fullt
med äventyr.
Det var allt för denna gång.
Hej så länge :)
Tinnitus
När jag var i Uganda fick jag tinnitus.
Inte så farligt, tyckte jag. Det var ju ändå en episk kväll (alltså på riktigt. SÅ bra!), och det var ju väldigt dumt att stå och dansa på ett bord (i timmar) så nära högtalarna att jag kunde stödja mig mot den närmsta med armen. På det stora hela har jag ändå inte tagit det alltför hårt, då den typ bara hörs när den är helt tyst och jajja, alla ska vi väl ha något, tänkte jag och har ändå känt mig lyckligt lottad som inte drabbats av nåt värre (peppar, peppar!). So far so good.
Men... Så upptäckte jag snart något som kanske få vet.. Nämligen detta: tinnitus tjuter mer när en är stressad. Det har jag märkt ibland och, hittills, valt att uppskatta, som en varningsklocka som säger åt mig att ta det lugnt. Det har fungerat bra att organisera upp mig, ta en kväll på soffan och så har det värsta tjutet gått över av sig självt.. Det är bara det att just nu kan jag inte ligga på soffan. Just nu tentapluggar jag all min vakna tid och min tinnitus tjuter högre än nånsin! Tips på hjälp tas tacksamt emot!! (Lista på saker som inte funkar: yoga, meditation, mat, sällskap, organisera upp det som ska göras, sömn, varm dusch, lyssna på musik..)
Lista på saker som hjälper mot allt annat än just tinnitus: att åka till Dublin. Det ska jag göra i övermorgon. Jag och Miriam åker tillsammans och jag ser så mycket fram emot att visa henne staden där jag växte upp och blev jag. (Tänk att jag hade denna blogg redan då!) En mycket fin tid. Det är en fin tid nu med. (Bara att det tjuter nåt så djävulskt i öronen på mig. Hahaha!)
Två dagar kvar till avfärd iallafall och mentalt promenerar jag redan grafton st ner förbi alla gatumusiker till st stephens green, med en frappucino i handen och solen i ögonen. Mentalt står jag redan på dansgolvet på the George med neonfärg och glitter i hela fejan. Mentalt skuttar jag runt som en jävla galning till ska och reggae i ett litet litet hörn på foggy dew tillsammans med 200 andra svettiga människor. Mitt hjärta längtar så att ögonen tåras.
Ett litet foto från dagens lunchdate med solstrålen Petra
får avsluta dagens inlägg, för nu måste jag plugga igen.
Ps. Alla borde ha en egen Petra. Eller en själsfrände med ett
annat namn går också bra.Alla borde ha en själsfrände. Här är min.
Sky above me
Alltså goddamn. Livet!! Jag ville skriva "vilken dag!!", "vilken vecka!!" Eller "vilket år!!"... Men det är mer än så. Så mycket mer än så. Jag vet inte varifrån det kommer, var det har fötts eller var lågan får sin glöd ifrån. Jag vet inte hur länge det pågått eller om det kommer att ta slut en dag.. Jag vet inte varför och jag minns inte längre hur det kändes innan. Jag vet inte om alla gillar det eller om det ens märks, för andra än mig själv. Men det brinner. På ett bra sätt. Det brinner i mig.
Vuxenvår
Jag har fyllt år. Jag har ett jobb. Heltid till och med. Jag betalar räkningar
och funderar ibland på vilka möbler jag ska ha i mitt nästa boende som inte
är studentbostad. I födelsedagspresent fick jag bland annat ett kit med en
massa bakbunkar och mått, i olika färger. Och jag blev nästintill orimligt superglad.
Jag äter grönsaker till varje måltid och äter nästan alltid hemlagad middag
innan klockan slagit nio, av resterna gör jag matlåda. Jag dricker ett glas vin
ibland till maten för att det är gott, utan att det är fest. Jag använder dyra
ansiktskrämer för att slippa bli rynkig i förtid och jag använder toner varje kväll.
Jag accepterar att min kropp ser ut lite som den vill, och jag tränar för att få
mer energi. Jag vaknar alltid innan tio och har börjat läsa för nöjes skull.
I min lägenhet finns tre dammsugare (!!). Men de används sparsamt. Hehe.
Jag har kommit att uppskatta hemmakvällar med djupa samtal om
livet så oerhört mycket mer än en stökig utekväll och jag älskar att
landa i mig själv efter en dag uppe bland molnen, precis lika mycket
som jag älskar att vara vinden i mina egna segel och att vara i farten.
(Detta inlägg handlar alltså om MIG, om någon lyckats undgå det. HAHA.)
Jag kände först att nä, jag är ingen 27åring på insidan, jag är ju fortfarande
så sprudlande och ung!? Men.. Jag är ungefär precis så vuxen som jag
tänker att en ska vara i den här åldern.
Denna våren är så mycket. Min första vår som vuxen på "riktigt" får en väl
ändå säga. Och jag älskar varje sekund av detta. Jag är vuxen. Jag är.
Jag är så mycket och denna våren är min, det är så tydligt, jag känner
det ända ut i tårna. Jag skrev det redan i Uganda men alltså. Det är min
tid nu. Jag är tillbaka i Sverige men fasiken, vad allt är gött, här med!
What is now, let it be.
Hej! Jag lever och frodas!! Och njuter och skrattar och skapar och kämpar och utvecklas och ler och känner och är och gråter och det pirrar i min mage.
Snart är jag klar med utbildningen och ska börja jobba. Jag har ätit veganskt i snart en månad, fått en ny roomie och i fredags gick jag vilse i skogen. Och jag njöt av varje sekund fastän det var kallt, för vintern ska vara kall och jag älskar det. Jag mediterar och landar och varje dag har jag längre stunder i total mindfullness då jag kopplar ihop mig med det som händer och kopplar bort tankarna på annat. Ibland håller jag en fin person i handen och ibland ser jag fram emot att bara spendera resten av livet med mig själv. Allt jag behöver, har jag. Allt jag vill ha, är redan mitt. Jag har lärt mig att stå i brygga, börjar bli bra på att hålla städat i lägenheten och funderar på att klippa av mig mina lockar, för att inte identifiera mig med dem för mycket.
Finns väl inte så mycket annat att skriva än det.
Jag älskar också. Och det är ju det viktigaste, med allt.
Lämnar men bär med mig, föralltid.
Helt plötsligt har vi bara ett par dagar kvar i detta land. På fredag landar vi på svensk mark och sen väntar julmys, bästa vänner och ett arbetsliv på mig.
Magen fylls med ett nytt sorts pirr och kroppen förbereder sig för kyla. Jag har kunnat känna pepparkakssmak i munnen bara av längtan hem.. Alla känslorna går i vågor.. Ena stunden längtar jag efter mamma och pappa så att jag nästan kan börja gråta, och i nästa stund undrar jag om jag nog inte egentligen är en liiite lite lyckligare människa här borta ändå, i endast ett par ombyten kläder och annan ignorans av den annars relativt närvarande fåfängan.. När vi kom tillbaka från safarin för två veckor sen längtade hela jag hem. Att vara tillbaka i Kampala kändes jättejobbigt... Tills första festkvällen vilken var vår andra dag :) Sen dess har vardagen (och festandet) rullat på igen och nu känns det mest konstigt att behöva lämna allt... Vi har varit här så länge ändå.
Ibland slås jag av tanken att TÄNK om jag blir olycklig när jag kommer hem?! Fast sen slås jag av det lika, om inte ännu mer, överväldigande: fast VARFÖR DET? Var jag olycklig innan jag drog kanske? Nope. Mammas ord ekar i mitt huvud. "Är man lycklig i sitt liv och sig själv, då kan man vara lycklig var som helst." Inre lycka handlar ju trots allt ALDRIG om saker såsom fysisk placering eller materiella omständigheter. Och livet hemma i Sverige väntar ändå med stora doser spänning, på flera plan.. :)
Alla våra housemates har åkt, några hem till Sverige och resten på safari. Det är bara jag och Ida kvar men ändå känns det fortfarande som hem. I helgen har jag umgåtts med en nyfunnen vän som det ska bli tråkigt att lämna, men hen ska också hem, till sitt land, nästa vecka.
När jag kommer tänka tillbaka på denna hösten kommer jag inte bara att se alla fantastiska naturupplevelser, fattiga byar och massvis med storögda endera exalterade eller tiggande barn framför mig... Jag kommer även tänka på familjen vi blivit här "hemma", och de andra vänner jag funnit, som jag upplevt sååå mycket fantastiskt med. Alltifrån marknader där försäljarna slängt kläder på oss, servitriser som frågat om de får bli kompis med oss, allergiska reaktioner, rockiga kyrkobesök, hemliga underground-klubbar.. Fester som varat tills solen för längesen gått upp, och ni som i princip ledsagade mig in på sjukhuset när jag knappt kunde gå. Vi har genomlidit råttpanik, bajsande maraboustorkar, strömavbrott och människor som inte bemött oss väl. Kulturkrockar som bringat skratt och panik.. Korruption, restaurangbesök och vattenfall, Både glädjetårar och andra tårar har torkats av dessa fantastiska människor och vi har delat en höst jag sent ska glömma. Tack, webale, thank you, danke, merci!!
Men framförallt: tack till mig själv för att jag åkte hit. Trots Ebola-oro (finns fortfarande inte här) och antigaylags-oro tog jag mig hit och jag kan bara säga en sak.. Vilket förbannat jävla bra beslut!!!
Safarifamiljen. 6 fantastiska vänner.
Pepp-overload och Pepe-grattis
Ja hörrni.. När en talar om trollen!! Igår skrev jag om hur lycklig jag är över
att ha fått andra perspektiv på tillvaron här, och fått ta del av som en annan,
(hemlig givetvis)värld, i detta land. Full med inspirerande, kämpande,
starka och modiga människor med motivation och eld i baken.
Och idag har en av dessa fina vänner fått pris för sitt idoga arbete!
Bästa Pepe nämligen blivit Stonewalls Hero of the year!!
Ni kan läsa om det här
Kan knappt vänta tills han är tillbaka från England så vi kan fira
tillsammans, har en känsla av att firandet kommer bli off the hook!!
I helgen ska vi käka gott, shoppa, festa, mysa samt plugga arslena av oss.
Tänk vad lyckligt lottade vi är. Jag tror fortfarande knappt mina ögon när jag
vaknar om mornarna. Tänk att jag är här, med alla dessa fantastiska människor,
och får uppleva allt det här fantastiska. Nästa helg åker vi iväg på en två-veckors
safari och ska få uppleva alla Ugandas guldklimpar..
Needless to say - I'M RIDICULOUSLY EXCITED!!!
Over and out // K
äntligen ett annat perspektiv
Vi har varit här i dryga sex veckor nu. Den fjärde veckan var jag väldigt sjuk, längtade efter mamma och svensk sjukvård. Efter en monsterkur av ett antibiotika som ej finns i sverige blev jag till slut frisk efter att ha felmedicinerats med malariakur i fem dagar (då jag givetvis blev ännu sjukare eftersom jag ej hade malaria..) Läkarn sa att det förmodligen var en elak salmonella och förutom berg-och-dalbanefebern stämde det in på pricken. Jag hoppas att ingen av er som läser detta nånsin behöver uppleva helvetet jag gick igenom! Och jag tackar även ödmjukt gud som jag i desperat stund (sisådär 40'c feber) bett att få överleva. Slutet gott allting gott.
Sedan dess har vi hunnit med en massa spännande! När jag blivit frisk var det nämligen genast dags för en inplanerad mexican night med samtliga housemates och diverse läkare från mulago och andra vänner. Det var väldigt spännande, jag fick bland annat äntligen tillfälle att fråga något vi länge klurat på här hemma; nämligen lunchvanor. Ugandiers i allmänhet men läkarnas i synnerhet. Fick förklarat för mig det jag länge misstänkt; fikaraster existerar inte i detta land. Läkarna käkar frukost kring halv sju (de börjar jobbet halv åtta) och sen äter de I N G E N T I N G tills lunch, vilket alltså kan bli allt emellan ett till tre till halv fyra fyra i värsta fall..!!!
Jajja. Nästa kväll var det dags för october fest på ett bryggeri, ett event som givetvis var smockat med mzungos, bland annat då vi från edge som den kvällen var 10 till antalet. Men de mest intressanta och efterlängtade diskussionerna skedde med några vi länge velat träffa.. Sofia hade mailat en av Ugandas kändaste gayrättsaktivister för flera veckor sen och vi hade nästan gett upp hoppet om att få träffa honom, men äntligen korsades våra vägar. Han hade med sig ett par vänner, vi festade till halv sex och sen den kvällen har allt bara gått som på räls på nåt sätt. Att vakna morgonen efter och känna att shit, de här människorna vill jag faktiskt lära KÄNNA, på riktigt. Det har jag ej känt tidigare här förutom med "familjen" dvs alla housemates (som btw är så fantastiska att ord ej ens ger det rättvisa).
Jag har gått runt som i nån sorts lycklig dimma, detta trots allt sinnessjukt och hemskt och läskigt jag har lärt mig om hur såna som jag behandlas i detta land, och alla känslorna det väcker i en.. Men det finns så mycket styrka, glädje och hopp i blicken hos människorna som berättat att jag får gåshud när jag tänker på det. Vi har festat flera gånger tillsammans sen dess(bland annat hade vi en episk halloweenfest på edge som är en helt annan historia i sig), käkat ute, myst på konferens och jag har fått besöka ett ugandiskt hem för första gången.
Sofia (aka nätverkarn) har börjat dra i diverse trådar för att tillsammans med en av dessa fantastiska personer (hen jobbar med hiv-prevention för icke-heteros) ev kunna dra igång en kampanj för att skicka glidmedel till Uganda. Vi sitter hela kvällarna och spånar på namn till kampanjen, tyvärr kan jag ej dela med mig av the awesomeness förens nåt är spikat.
Men jag har det fortsatt fantastiskt, till och med ännu bättre än sist jag skrev.
Detta trots att jag hunnit
- vara dödssjuk (inkl besöka två "fina" sjukhus),
- varit med på råttjakt i köket i strömavbrott,
- fått fly huset vid kl7 ett par mornar (när jag var sjuk!!) pga våldsamma studentkravaller på området,
- tydligen blivit allergisk mot min favofrukt ananas,
- tappat min sprillans nya dator i golvet så den dog
samt utvecklat ett chokladberoende utan dess like.
Until next time!
Kampalafunderingar
Känslorus i Kampala
Det är mycket blandade känslor inuti och utanpå, dessa dagar.
Att ha landat i ett fantastiskt land som börjar kännas som hem,
där en samtidigt inte är fullt välkommen att säga vad en tycker
och ständigt blir särbehandlad pga att en är vithudad.. Det är
lika mycket kärlek och glädje som sorg och skam.. Lika mycket
chock som fascination. Ruset av att börja lära sig hur en ska
komma över gatan utan att behöva vänta i fem minuter på att
trafiken lugnar ner sig. Kärleken till jorden jag springer på,
människorna jag träffar och den lilla slutten jag har hittat att
yoga på, även om folk stirrar som om jag vore en utomjording.
Meditationen som tar ned mig på jorden efter en dag uppe på
de små ugandiska molnen. En blandning av lyckan att vara här
men samtidigt en krypande känsla inuti av att ständigt behöva
dölja något, att trycka ner en längtan av att fritt kunna
manifestera sin personlighets alla vackra dimensioner.
Vem är en, om en inte kan vara den en är? Det är en liten
identitetskris att behöva låtsas, och en utmaning att hitta nya
sätt att vara sig själv (som en ändå vill), som ni säkert kan förstå.
Livet på sjukhuset
I tisdags såg vi ett hjärtstopp och det var hemskt för att personalen
gjorde så mycket fel, efter vad vi har lärt oss. Och det är problematiskt
för oss, både som mzungos och som sjuksköterskestuderande, att
ingripa. Det är helt sjukt. Där stod vi helt handfallna. Läkarna har
ansvaret över patientens liv men gör ingenting "rätt" (obs vi anser
ju förstås att det vi lärt oss i sverige är "rätt" men det kan givetvis
diskuteras).. Kommunikationen brast, ingen tog kommando,
ventilatorn användes samtidigt som de ytterst ytliga
kompressionerna pågick i ett vansinnigt tempo.. När fradga
till slut började läcka upp ur tuben gav de upp och jag kände
mig alldeles tom inuti. Vi visste att det sällan räddar folks liv
här när de gör kompressioner, då det ofta är alldeles för sent ändå,
och denna person hade en ascites som höll på att spräcka hens buk..
Men en hade ju hoppats ändå. Förstås.
Det är hemskt att vilja göra allt men att kunna göra så oerhört lite.
Att en är så oerhört liten som individ, finns det inte resurser så finns det inte..
Här står vi och ser på, när människor får sina lungor tappade på
vätska med pvk-nålar (!!) och ihopbyggda drän-slangar av droppslangar
ihoptejpade med urinpåsar. Här står vi och ser på när de trycker ner en
centimetertjock sond i en patients hals som inte fått veta vad som skulle hända.
Här står vi och ser på när patienter skriker av smärta och inte får veta att de
har stadie 4- cancer. Här står vi och ser på när patienter som redan är immun-
supprimerade inte får några TBC-masker när säng-grannen har tbc..
Här står vi och ser på när människor dör framför våra ögon och
allt jag kan tänka på är att västvärlden ser på lika mycket, som vi
gör rent fysiskt. Hur vi sitter på våra jävla resurser, journalsystem
och hygienrutiner.. Och hur läkarna på vårt ugandiska sjukhus
blandar ihop människor och diagnoser titt som tätt för att det inte
ens finns ett säkert sätt att förvara och hantera journaler.
När vi gick i regnet i tisdags flög det ut hundratals journaler ur en lastbil.
De låg på marken, blev våta och trampade på och stämpeln som sa
"confidential" kändes sarkastisk på nåt sätt. Som ett hånflin.
Ibland vill en bara skrika rakt ut: varför gör ingen någonting!?
Varje dag händer det att patienter inte har råd att göra de
undersökningarna de behöver, ta de prover som behövs
tas eller köpa de medicinerna de behöver.. Det gör ont inuti
och en önskar att en vad gjord av pengar. (I grunden behöver
landet byggas upp och kunskap är nyckeln till utveckling osv,
dessa människor är inte hjälplösa på något sätt och mycket
förändring sker redan, på alla möjliga nivåer. Men det hjälper
inte patient A att få råd med en CT-skalle, just nu.) Just nu
behöver A endast en CT-skalle så att hen kan få veta om det
en stroke eller en blödning som orsakar en massa skumma
symtom som inte kan behandlas utan att först ha diagnosticerats..
Och i Sverige sitter vissa och klagar på att människor som flyr för
sina liv har råkat hamna i vårt lyckligt lottade land. Att pengarna
"inte räcker till"..
Här lever människor fredligt och i lugn och ro i sina varsina
tribe-tillhörigheter, talar sina varsina språk och utövar sina
varsina religioner.. Jag är övertygad om att människorna
här är lyckligare än gemene svensk. Så länge de tillhör "rätt"
sida om (anti-lagen.. Eller åtminstone låter folk tro att de gör det.
Som sagt, det är mycket känslor. Glädje och sorg. Och vi växer.
Som människor, som individer, som sjuksköterskor.
Och jag älskar detta, med hela mitt hjärta. Jag mediterar,
yogar, älskar, gråter, utvecklas.. Jag finns, lite till för varje
dag.
Kampala-blogg
= min och Idas gemensamma blogg under tiden vi är här.
Jag kommer förmodligen uppdatera litegrann här med mellan
varven, då den andra bloggen nog mest blir bilder och sånt
som folk undrar och vill läsa om, haha, medans denna, som
alltid, är mitt lilla andningshål där jag skriver små anekdoter
och tankar som kanske bara ni som känner mig är intresserad av :)
Dagen har varit fin. Jag och Ida har käkat långlunch och tagit
en mysig långfika mitt i dagens projekt: megalångpromenaden.
De tidigare dagarna har vi mest handlat och orienterat oss i närområdet,
och igårfick vi en rundtur på sjukhuset (i typ två timmar, hann ändå inte se allt!).
Magkänslan är sådär fin, som när jag flyttade in hos Malin och Gav
i Dublin och packade upp allt jag ägde redan första kvällen.
Det bara känns ända in liksom, som en inre våg av värme, ett inre
lugn. Det känns som.. Ett hemma. Uganda passar mig.
Människorna passar mig. Luften doftar helt fantastiskt (på riktigt,
jag hoppas att jag aldrig vänjer mig, för det doftar så himla gott!!).
På många sätt påminner landet om Kambodja, och blir påmind om
tiden jag hade där förra hösten,det kanske är därför jag känner
mig nästintill orimligt trygg, med allt det nya. Att jag kunde vara
så lugn redan innan vi åkte ifrån Sverige, var något helt nytt för mig.
Det är tid för afrika nu, hit som jag har längtat, så länge, så länge.
Sen jag lärde mig att det fanns, har mitt hjärta längtat hit. Det är
min tid nu, äntligen är jag på plats, inte bara fysiskt.
och visst ser jag nöjd ut med?
dagens soundtrack är denna:
första dagen på plats i Kampala
Ok. Försöker låtsas som att jag inte blev väldigt lack när ett långt inlägg just försvann pga internetproblem, utan börjar GLADELIGEN på ny kula. Denna gång skriver jag i Word så att ingenting kan försvinna bara sådär.
Detta är alltså vår första heldag i Kampala. Jag tänkte först skriva att vi inte har upplevt knappt nånting än, men det är ju förstås inte riktigt sant.
Igår mellanlandade vi i Etiopien och det tog utsvultna mig en kvart att få betala för ett paket twix, pga det var en person före i kön. En person. En kvart. Seems legit. Hehe. Och personen bakom mig kön stod precis sådär nära, att om jag backade en mm så nuddade min ryggsäck hennes mage. Jag råkade vända mig om en gång och i rörelsen höll jag på att knocka henne. Stackars hon som bara stod i kö. Stackars jag som ej är van vid att bli flåsad i nacken av främlingar.
När vi kom fram (planet var nästan en timme försenat men ingen sa ett ord om detta faktum varken innan eller under flyget, hehe) fick vi skjuts till vårt blivande hem av en man som hette Mike, som jobbar på universitetet. Hans son David var också med i bilen, och på frågan om vad som hänt hans ben (som var i gips) svarade han ”I had a fracture”.. vilket jag tyckte var asroligt (svaret alltså, ej att han brutit benet) men skrattade inte. Det kanske var nåt privat som hade hänt, vem vet varför folk bryter sina ben, jag har ju aldrig brytit benet själv till exempel. Hehe. En skall ej lägga näsan i blöt det första en gör. Det gjorde jag iofs så det räckte och blev över när jag bombade honom med andra frågor.. LOL. Jajja!
Efter ett däckbyte (vi fick punka mitt på vägen) och nån timmes bilkö den sista biten var vi äntligen framme. Det var sjukt varmt och vi grät nästan av hunger. Handlade mat och lagade mat och gick och la oss typ klockan åtta. Vaknade först vid tio idag! Är oväntat mörkt i vårt rum när lampan ej är tänt.
Men huuuuur haaaaar vi det dååå??
Alltså vi har det jättebra! Vi bor i en villa mitt inne på campus, vilket känns som det absolut bästa valet vi kunde gjort. Vi har ett eget rum och (för tillfället) helt eget badrum, för ungefär 85kr natten. Här finns ett kök, en liten "veranda" och andra ställen där en kan sitta och käka inomhus. Rummet vi bor i innehåller fyra sängar men vi har det för oss själva, inkl badrummet som hör till. Här bor typ 12 studenter och det jobbar 3 personer som verkar vara på plats dygnet runt. Vi har inte fattat hur varmvattnet funkar än (men å andra sidan är det så varmt att det är rätt skönt att duscha kallt.), det blir regelbundet strömavbrott och internet fungerar ganska sporadiskt, golven är plastgolv som håller på å lossna lite överallt och det verkar vara rätt mycket mygg på verandan. Igår råkade vi tända eld på en av spisarna typ det första vi gjorde.. (De fick byta ut den. JA. PÅ RIKTIGT. Lol.) Men allt detta överskuggas av de fantastiskt skinande varma och tillmötesgående människorna som jobbar här. Jag hälsade från de föregående studenterna (som var här i våras) och tjejen med kollen, Lucy, sken upp som en sol och sa TELL THEM WE LOVE THEM TELL THEM WE MISS THEM. Och jag bara.. Ja. Här vill jag bo.
SÅ. Har vi det. Hittills.
Här kommer en bild på en fågel, dessa bor högt upp i trädtopparna på campus. Så länge de ej bajsar på en (lär hända any day now!?) så förgyller de våra promenader till och från affären. Längre än till affären(som alltså är i en stor Mall) har vi inte tagit oss än, dels pga att det är olidligt varmt och svettigt och dels pga att vi stryker runt vårt hem och väntar på att nån student skall dyka upp som ska visa oss vägen till sjukhuset osv. Hen kommer säkert imorgon. HEJRÅ så länge.
Två dagar kvar till Uganda
Herremingud. Två ynka dagar, sen sitter vi på det där planet, som ska ta oss
så sjukt långt bort, som till en annan värld. Det pirrar inte längre. Det är ett
stort lugn som intar mig. Det händer nu. Det vi har kämpat för i nästan nio
månader. Ansökningar hit och dit, projektplan och blanketter, vaccinationer
och sjukhusutrustning. Jag njuter. Det känns som att jag sitter på ett tåg till
besanningen av alla mina drömmar, och, som en gör när en åker tåg, en
bara sitter, chillar, kommer fram ändå. Allt bara ordnar sig. Jag fick den
tjänsten jag sökte och den lönen jag ville ha och när jag kommer hem från
detta enorma äventyr så börjar en ny epok i livet. Och det gör det ju på söndag
med. Det är för stort att greppa så jag försöker inte ens. Jag bara flyter med.
Allt är nästintill orimligt vackert och jag är bara. Jag bara är. Lycklig.
Detta är förmodligen sista inlägget innan jag landat i Uganda,
så hejdååå! Vi hörs snart igen :)
Och här kommer en oerhört vacker dikt som får en att tänka på vad kärlek är och vad människor är. Insida och själ. Vad som betyder. Enjoy!!
The Invitation by Oriah
It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.
It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know
if you will risk
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.
It doesn’t interest me
what planets are
squaring your moon...
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.
I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.
I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.
It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy.
I want to know if you can see beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.
I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”
It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.
It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back.
It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know
what sustains you
from the inside
when all else falls away.
I want to know
if you can be alone
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.
whatever the present moment contains
accept is as if you had chosen it.
Good things are happening. Helt plötsligt är det bara 19 dagar kvar
till avfärd. Jag försöker att inte hypa eller oroa mig, utan att leva i nuet
och njuta av allt jag har här och nu. Och det funkar faktiskt. Det är klart
att det är en del praktiskt som ska fixas typ vaccinationer osv. Men
emellan varven så!
Här är väl lite av allt kul som hänt senaste dagarna då:
I helgen var jag till västkusten och kampanjade för RFSU/RFSL
och sen på kräftskiva med jobbet fram tills småtimmarna på
söndagen. Helt plötsligt var klockan halv sex. (ja, på riktigt. Vem
festar till halv sex? Vem? Tydligen jag. Haha.) Tiden bara flyger iväg.
Idag hade vi middag för mina och Idas päron, så att de kunde connecta
i sin oro över allt möjligt som kan komma att hända deras döttrar på
andra sidan jorden. Haha. Det var trevligt :) Innan dess jobbade
jag, vilket alltid är kul. Och igår hade jag finbesök från hufvudstaden
och fick detta fantastiska paket, med detta fantastiskaste halsband.
Handgjort av en liten gubbe på en strand, på Bali.
Tack. Tack. Tack.
Alla. Allt. Livet <3
Whatever comes, let come
What stays, let stay
What goes, let go.
livet!! och ett inlägg som blev till fullständig reklam. till slut. haha.
För alla er som inte har läst The power of NOW med Eckhart Tolle, göre bara.
Ni som har läst den förut: gör det igen. Jag vet inte hur processen började i mig
själv men vill minnas att jag, även innan mitt fantastiska besök på Hariharalaya
Retreat centre funderade mycket över nuet och dåtiden och hur dåtiden och
framtiden så ofta ska blanda sig i nuet, i våra huvuden.
Tänk på det.
SÅ mycket av det du tänker är antingen connectat till händelser som har varit
eller händelser du ännu inte vet om de kommer hända. Oro är så överskattat,
och så orimligt normaliserat i vårt samhälle. Och längtan bort, tillbaka, till nåt
annat vi inte är i nu. Vad är det? Varför?
Vi är ju här nu. Det gör ju varken till eller från att grubbla kring svunna tider, det är ju
inte nu. Tankarna, connectade antingen till dåtiden eller framtiden, eller till egot som
är hur vi vill se oss själva. De stör allt. De stör varenda rörelse du tar och varenda
val du gör.
Det är kanske mycket att ta in.
Ekchart Tolle går igenom det ett kort kapitel i taget och lär en hur en kan
koppla bort tankarna. Att "the mind" är ett verktyg som du ska ta fram när
du ställs inför någon uppgift, men att de flesta har "the mind" (hittar ej
något bra ord för det på svenska?? tanken? hjärnan?) på, som ett
rullande band. På repeat. Hur många gånger tänker du samma tankar
som du redan tänkt massor med gånger? Hur många gånger är det negativa
spiraler som mynnar ut i ett "jag duger inte"/bekräftelsebehov/jag borde/om
det bara var såhär istället/, eller i ett "andra människor borde vara såhär".
Det är i grund och botten att streta emot allt som är. Och jag vet inte vad ni
tänker men det är iallafall för mig inget vinnande koncept. Jag tror faktiskt att
dessa malande, omedvetna eller undermedvetna tankar, förstör många av
oss inifrån. LÄS BOKEN BA. GÖRE BA.
Öppna upp och ta in. Är du inte redo att ta in: köp boken och låt den ligga i
bokhyllan tills du känner att du är redo och kan plocka fram den.
Det kommer inte vara en dag för tidigt.
Hej hej hallå
hallå hallå
Jag ville bara säga att jag lever och frodas och att jag vet att
det är kasst med bloggandet just nu men snart blire liv i luckan,
då en ska iväg och äventyra i söder hela hösten. Nu är det fem
veckor kvar och det börjar redan pirra i magen. Men innan dess
ska jag jobba en vecka till, gå i skolan, åka på festival samt ha
en feeet avskedsfest. Ska försöka få till vanan att börja blogga
redan nu, jag älskar ju att läsa min blogg själv och titta tillbaka
på vad som hänt i mitt liv :)
Bra saker just nu:
Det finns så mycket som är bra och fantastiskt just nu att jag inte
vet var jag ska börja. Jag älskar mitt liv och det är ingenting jag bara
säger, utan något jag känner så starkt varenda dag. Till och med de
dåliga dagarna älskar jag, för att de påminner mig om att
uppskatta de bra dagarna ännu mer. Vilken klyscha va!? Haha!
Jag har känt att hela denna vår och särskilt denna sommaren har jag
kommit närmare mig själv och den jag vill vara, och jag har valt att leva
lycklig, oavsett de yttre omständigheterna i mitt liv. Det funkar faktiskt
att bara bestämma sig för, jag lovar!! Jag läste nåt citat om det för typ
ett år sen, ett citat som växte inpå mig när jag var på Hariharalaya i
Kambodja och mediterade, och som bara har följt med på nåt sätt,
och tagit sig in hos mig mer och mer. Att en inte behöver vara lycklig
av någon anledning. Anledningar till lycka kan och kommer att tas ifrån dig,
men är du bara lycklig för lyckans skull, för att du väljer att vara lycklig
för din egen skull, så kan ingenting komma åt den. Yttre omständigheter
förändras hela tiden, men har en inre balans och lycka, kan ingen ta
den ifrån en. Den blir en del av dig, som följer varje steg. (obs det är
skillnad mellan lycklig/olycklig vs glad/ledsen. Att vara lycklig är inte
detsamma som att vara glad, utan du kan absolut vara ledsen ibland
fastän du är lycklig. Jag har precis varit otroligt, oerhört skitledsen,
över min avslutade kärleksrelation, men jag är inte olycklig för det.)
Jag har blivit en starkare människa genom att få testa mina vingar
på nya jobbet och i min nya livssituation, och jag har insett att det som
min mamma försökte övertala mig om för många många år sen nån gång
(när jag var helt under jorden pga ett hårt break) faktiskt var sanningen;
JAG KLARAR MIG. jag. klarar. mig. OAVSETT. Tack mamma för dessa
ord och tack till mig själv som aldrig aldrig kommer att glömma dem.
Alltså det är ju också en klyscha men seriöst,
Life will never give you more than you can handle.
Och det är sant. Idag stod jag upp för mig själv på jobbet mot en äldre kollega
som gjorde ett fel samt sa ifrån då en annan hade dränkt sig i parfym (som vi
ej får ha på jobbet). Personerna i fråga är kanske 40 år äldre än jag så det
kändes först som att jag inte skulle våga men JO, FAN. Jag vågade. Och
fick till och med beröm av dem själva för att jag vågade säga till.
Tack till mig, dem, världen, och livet. Tack för att jag ändrar mitt
sätt att vara och ta plats, för att passa mig bättre.
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.
Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" — Edith Södergran
Alltså hur sjukt är det att en knappt kan sova för att en längtar så mycket
efter vad morgondagen har att bjuda på??
<3
